När jag var 14 år gammal blev jag vald till skolans Lucia.

 

Jag gick på kören, vi bjöd resten av skolan på diverse halvkeffa framträdanden (jag har hört det på CD-skiva i efterhand och det lät verkligen förjävligt) hur som haver, det var kul och man fick slippa från vissa lektioner för att gå på körövningar.

 

Jag hade inget Lucianattlinne, och istället för att gå och köpa ett frågade jag min kompis om hon hade något Lucianattlinne jag kunde låna, och det hade hon. Smart som jag är provar jag inte nattlinnet, så när dagen då kommer, cirkus 40 minuter innan jag skulle framträda för en hel 1-9-klass skola får jag påsen, tar ut nattlinnet, provar det och...

 

Inser att det är en storlek för typ en 11-åring. Ärmarna slutade vid armbågarna ungefär, och klänningen slutade långt ovanför mina anklar. Detta framkallar naturligtvis full panik, till detta hör också att jag var 14 år gammal och då är precis allt pinsamt, speciellt saker som har med ens eget utseende att göra så jag springer hem (jag bodde ca 2 minuters promenad från skolan) och river ut både min egen och min storasysters garderob.

 

Eftersom mitt (dåvarande) livs kärlek skulle bevittna det hela tyckte jag det var en bra outfit.

Det tyckte inte min musiklärare.

Så jag fick ha kjolen under mitt för lilla Lucianattlinne. Jag bröt ihop fullständigt, tårarna sprutade och jag ville inte vara Lucia längre, men det var ungefär en kvart kvar, därute satt alla och väntade så det fanns inte utrymme för att banga nu.

 

Smäll nummer två kommer när jag ska öva på min sång i micken. Ovan att höra min egen röst och med världens sämsta självkänsla vågar jag inte sjunga. Jag tycker rösten låter konstigt vilket gör att jag sjunger falskt, vilket gör att jag verkligen inte vill sjunga.

Efter ett flertal försök med total tunghäfta, jag får inte fram ens ett litet nynnande, beslutar sig min musiklärare i all hast (och lite panik) att jag ska ha två tjejer som står bredvid mig, precis bredvid mina öron som sjunger så att jag inte hör min egen röst lika väl.

 

Framträdandet då? Jag minns inte så mycket av det, mest att jag ville försvinna där jag gick med ljuskrona i håret, ett för litet nattlinne med kjol under och ett par rosa ballerina.

"Du var jättefin men man hörde nästan inget" sa en kille i min klass efteråt, och tur var väl det.

 

Jag ville aldrig mer vara lucia efter det, däremot försökte jag en gång få igenom att få vara lussebulle. Det fick jag inte.

Men jag har i alla fall varit Lucia, så det kan jag bockat av från min "Att-göra"-lista.