Idag är jag trött (ovanligt?) jag har som mål att komma i säng 22:00 varje kväll, det blir snarare 23:30, 1,5 timmes fail. Ofta blir jag distraherad av någon grym dokumentär på ettan.

 

Min arbetsplats göder oss som små grisar inför slakt, idag ställde dom in en hel låda med kexchoklad. Jag har närmast ett tvångsmässigt förhållande till godsaker jag gillar. Jag kan inte låta bli. Inte ens om det låg glödande kol mellan mig och det goda, finns det så äter jag.

Fyra blev det, jag kommer säkert moffa i mig fler, jag kan bara be att mina kollegor hinner äta upp dessa, tyvärr har jobbet drabbats av en nyttighetsepidemi så alla knaprar avocado och keso.

 

I helgen ska jag på Gröna Lund med Ana-Banana (det är mest mitt initiativ, jag har velat gå hela sommaren), därefter blir det utgång för första gången på en halv evighet. Jag får ligga nerbäddad och spela The Sims på söndagen.

 

Om jag till exempel ska hem, hämta bilen och lite pryttlar och sedan åka till Anna måste jag skriva ut hur lång till göromålen kommer ta och ungefär vid vilken tid vad ska vara klart.

Exempel: Slutar jobbet klockan 16, är hemma ca 17:00, är klar hemma ca 17:40, är hos Anna ca 18:10.

 

Det skriver jag också ut när jag svarar på sms, inte för att den jag skriver det till bryr sig, men jag måste göra så för min egen skull, det beror mycket på ADDn.

Jag har svårare att hålla reda på alla bitar och det händer att jag glömmer hälften av det jag skulle ha gjort. Har man en gröt i huvudet gäller det att sortera och skriva ner för att det ska bli så organiserat som möjligt.

 

Jag får halvt panik när saker grötar ihop sig och jag inte har någon kontroll.

Anna är precis tvärtom:

och jag: "MEN VÄNTA LITE! Exakt när möter vi upp Egon? Hur lång tid tar middagen att laga? Har vi verkligen tid att platta håret då? Vilken tid exakt sätter vi oss i Taxin?"

 

Det beror på att hon inte har någon ADD och har därför inget behov av att staka ut en exakt tidpunkt när middagen ska stå på bordet för att försäkra sig om att vi sedan hinner fixa oss.

Det finns inget som stressar mig så mycket som "Äh, det löser sig".

 

Å andra sidan vet hon att jag är sådan och gör ingen stor affär av mitt tvångsmässiga minut-planerande.

Stress har två effekter på mig

1. Aggressivitet "och var är det där förbannadejävlabusskortshelvetet?!"

2. Apati - jag ger upp, sätter mig i ett hörn och bara accepterar att jag blir sen eller gör saker extra långsamt.

 

Men att vara olika anser jag bara är en styrka i en vänskap. Är en fladdrig och spontan och den andra lite stel och planerande får det effekten att den fladdriga blir lite mer stabil och den stela slappnar av lite mer.

Som ying och yang ungefär.