Jag kan bli helt nere när jag läser eller får höra att ett äktenskap eller relation har tagit slut.
Okej, helt nere är väl en överdrift, men jag får ett litet sting av sorg.

Även om det är människor som inte står mig nära så blir det ändå så.
Jag är en drömmare into the bones, inte minst när det gäller kärlek.
Jag vet om vilket hästjobb som krävs för att hålla en relation vid liv, och mitt längsta förhållande höll inte ens i två år. Plussa på 20 år till kan vi börja snacka.

Verkligheten stämmer liksom inte överrens med min romantiserade bild vadderad i rosa fluff.
Att man gifter sig, får kottar och är kära tills man är gammal, rynkig och pattarna hänger ner till knäna.

Jag vet egentligen ingenting om långa förhållanden, om hur tufft det är att få det att hålla ihop eller hur det är när man växer ifrån varandra istället för att växa ihop.
Jag vet i alla fall att jag kommer att försöka hålla min relation vid liv med den man jag bestämmer mig för att skaffa barn med.

Konservativ som jag är tycker jag att man åtminstone borde testa parterapi eller diverse sexleksaker innan man bestämmer sig för att gå skilda håll.

Jag anser absolut inte att man ska stanna i en relation där en eller båda parter mår dåligt, däremot kan jag ibland tycka att man i vår generation släpper taget lite väl lättvindigt.
Det lilla jag har lärt mig om relationer är att friktioner uppstår med tiden oavsett vad.

Finns kärleken där tror jag det mesta går att styra upp.
Men så är jag ju en hopplös drömmare också.