Jag är självutnämnd hobby-barnmorska i min vänskapskrets.

Jag har läst på om alla preventivmedel som finns, jag vet varenda biverkan och process i kvinnokroppen. Dels för att jag tycker det är intressant, dels för att jag själv vill gardera mig med kunskap.

Min egen väg till det perfekta skyddet har varit långt och krokigt, och det tog ett tag innan jag förstod processen hur hormonella preparat fungerar och varför det inte passade mig.

Därtill är jag också ze master of gravtester, jag har gjort ett antal själv och gör fortfarande då och då, trots att jag vet att jag är till 97% skyddad, 97% är en hög siffra, men trots detta inte 100%. Man blir lite smått paranoid när man har varit gravid, för det har jag och det är inget jag hymlar med eller på något sätt tycker är skamligt.

Jag var 16 år gammal, jag glömmer aldrig när jag tog det testet inne på min pojkväns toalett. Jag minns att jag pissade i en plastpåse för vi hade ingen burk jag kunde kissa i. Han låg kvar i sängen och halvsov och jag smög in på toan, hans familj var på väg till jobbet tror jag.

Jag doppade stickan i kisset och det tog 1 millisekund innan det var ett fett plus. Den känslan går knappt att beskriva, det var ungefär dom att blodet som forsade igenom en just då var 30 grader kallt och man började darra okontrollerat. Jag tömde ut pisspåsen, slängde den i soporna, tvättade av händerna och kutade in till min kille.

"Graviiid, jag är graviiid" väste jag. Han, som knappt var vaken förstod nog inte vad jag sa.
"Ojdå, men det ordnar sig". Sen gick vi och la oss. Tror jag.

Som ni säkert förstår eftersom jag inte har några barn gjorde jag abort. Det är något jag gärna inte gör om.
Fy i helvete säger jag bara. Förutom den psykiska smärtan av att faktiskt ta bort något som kunde ha blivit ens barn om man bara låtit det vara, så tillkommer också den fysiska och jag hittils i mitt 22 åriga liv aldrig haft så ont som jag hade då.

Jag önskade bara att någon kom in med en machete och skar halsen av mig (eftersom en abort är som en miniförlossning, dvs att livmodern krampar för att få ut det som är inuti kan ni ju tänka er).

Nämnas bör också, för alla er därute som kanske ska göra en medicinsk abort och nu blir rädda.
- Man bör få morfin och andra smärtstillande, jag fick en vetekudde, men å andra sidan fick Danderyds abortmottagning också en varning efter mitt besök. Nästan alla får morfin utan att be om det.

- Alla har inte så ont, vissa känner inget alls.

Hur som haver, jag ångrar inte mitt beslut, även om det var bland det värsta jag gjort.

Jag måste också säga att mina föräldrars reaktion var den bästa man kunde få, de sa båda:
"Emma, om du vill behålla barnet så får du det, bara så att du vet". För man kan aldrig tvinga en kvinna, hur ung hon än är till en abort.
Det ska vara ett väl genomtänkt beslut som man ger kvinnan tid och ro att fundera över.

Jag kände aldrig något tvång, och att få höra det från sina föräldrar kändes oerhört betryggande. Nu blev det så i alla fall. Många gånger funderar jag på vad det kunde ha blivit, jag försöker låta bli.

Nästa gång jag ser ett plus på testet så vet jag hur jag vill att det ska se ut;
- Jag och min kärlek ska sitta på toaletten, efter att gemensamt ha bestämt oss för att kasta kopparspiralen åt helsefyr och börja producera barn.
Det plusset ska vara ett glädefyllt, som får oss att hoppa, kramas och dansa indiandansen runt runt på toaletten.

Jag längtar så mycket dit, även om det är massa år kvar.