Men jag ville springa först.
Mitt stjärntecken är lejon. Stolthet, ett ledord.
Ibland har jag reflekterat över varför saker och ting har tett sig som de gjort och jag har kommit fram till en möjlig förklaring. Jag vill alltid springa först, jag vill vara längst fram i kapplöpningen och drabbas av panik om jag halkar efter.
Jag har varit för stolt för att vara sårbar, om jag rör mig fortare än ljuset hinner ingen skymta min sårbarhet. Jag förblir en skugga i periferin och innan jag hinner fällas är jag redan långt, långt borta.
Jag raderar ut innan det ens har hunnit börja, jag förutsätter skeenden som aldrig någonsin har hänt och tror mig kunna se in i framtiden.
Som den där gången, en ljummen augustinatt med alldeles för många briska cider i kroppen. Jag förutsatte, jag trodde, jag trodde mig veta att jag hade nått vägs ände.
Sedan var han borta. Ur telefonen, minnena trycktes ner i en skokartong och åkte ner i sopnedkastet. Det var redan över, enligt mig, om jag hann fly först skulle min stolthet aldrig behöva naggas, jag behövde aldrig bli krävande eller efterhängsen, jag behövde aldrig återberättas som någon jobbig brud som inte fattade när spelet var slut.
Så gick jag, stolt och rakryggad hem den kvällen, jag hade vunnit. Trodde jag.
"Vad var det som hände egentligen?" sa jag och låtsades inte om det faktum att jag målat upp en verklighet som kanske inte ens existerat.
"Ja, Emma, säg mig det, vad fan var det som hände?"
"Men du...", sedan tog orden slut och tankarna vid. Mina antaganden hade fått ta tyglarna än en gång. Som ett litet barn "jag vann, jag vann, jag slapp bli sårad!"
En sanning med modifikation, jag sliter ut de sista sidorna i sagan, de när prinsen och prinsessan rider iväg i solnedgången, på så sätt garanterar jag ett olyckligt slut.
Om inget slut finns, hur kan det då bli olyckligt?
Så enkelt, så logiskt.
Bara det att jag också tar bort alla chanser för det där lyckliga slutet i rädsla för det olyckliga.
Jag kanske förlorar dessa kapplöpningar i framtiden, jag kanske vinner några. Det har gått upp för mig att oavsett om jag kommer först så vinner jag inget.
Jag ser medvetet till att förlora, så att jag slipper oroa mig för att tappa ledningen.
Men nu tvingar jag mina ben att sakta ner, att chansa, det är fruktansvärt, plågsamt och så vidare.
Det får vara det ett tag.
Jag får bli omsprungen och sagornas slut får härmed bli öppna för alternativa slut. Men om jag aldrig slutar fly kommer jag aldrig ge dem lyckliga sluten en sportslig chans.
Det kan gå bra, det kan gå dåligt, det kan inte gå alls.
Det är egentligen oväsentligt, för det enda vi har är nuet. Det är där jag ska tvinga mig själv att stanna. Förhoppningsvis blir det mer njutbart när man hinner se sig omkring och allt på sidorna inte är en av hastigheten orsakad gröt.
Kommentarer
Trackback