Bully - en gripande dokumentär om mobbing.

Jag vill inleda med att jag aldrig har mått så här dåligt av att skriva ett blogginlägg någonsin.
Jag har sammanställt ett bildkollage från dokmentären dox: bully som visades på SVT nyligen och fortfarande finns att se på SVTplay.
 
Dokumentären skildrar mobbingen i USA:s skolor, vi får följa föräldrarna till en 11-åring och en 17-åring som till slut valde att ta sina liv på grund av mobbningen. Det vidrigaste i hela den här historian är de vuxna som fullständigt handlingsförlamade står bredvid och ser på när barn blir psykiskt och fysiskt misshandlade å det grövsta.
 
En av killarna som blev mobbad föddes i vecka 26. 26 mina vänner, förstår ni vilka odds han hade att överleva? Han har knappt synliga men av sin tidiga födsel, han kunde ha varit gravt handikappad, han kunde varit död. Nu går han lite konstigt och är således ett lätt offer för mobbarna.
Han blir gravt misshandlad, en kille dunkar hans huvud mot stolsryggen i skolbussen.
En tjej har ett helt samhälle emot sig för att hon är lesbisk. En lärare har sagt att förr brände man homosexuella levande. En flicka orkade inte med misshandeln på skolbussen varje morgon, hon tröttnade till slut och hotade de andra barnen med sin mammas pistol för att få vara ifred. Hon blev inlåst på rättspsyk i 3 månader.
 
I vår skola var det hyffsat lugnt med mobbning. Vi hade så kallade Bäckaänglar, samarbete med Friends och så fort man var osams så minns jag att alla fick sätta sig i ett rum tillsammans och prata. Det gällde allt, om man kände sig utfryst, om man bråkade med någon etc.
 
Jag hade också ett annat skydd. Jag hade två storebröder, varav en 8 år äldre än jag, jag hade en storasyster och en galen pappa som aldrig skulle låta någon peta på hans barn.
 
Min syster spöade ner en kille som mobbade min ena bror på fritidsgården. Han kom aldrig i närheten av min bror efter det. Min pappa lackade ur på en unge som höll på att jävlas med mina syskon, samma sak där, aldrig mer.
 
För ibland är det det enda som hjälper, om pedagogiska samtal inte ger resultat så måste mobbarna förstå att barnet de hackar på inte är ensamt, utan faktiskt har folk omkring dem som bryr sig och som inte tillåter att detta pågår.
 
Jag grät när jag såg den här dokumentären. Jag grät också när jag tittade igenom den en andra gång för att göra kollaget.
Något jag reagerar på är när pappan till Tyler klandrar honom för att mobbingen pågår. Han säger bland annat att de aldrig kommer sluta om han inte gör något åt det.
Hur kan man lassa över det ansvaret på sin son? Hur kan man då inte själv gå med in i bussen och säga åt ungjävlarna att om de rör hans son en gång till så kommer han mala ner samtliga till köttfärs?
 
Och ja, när mobbing har gått så långt så får man säga så. Då är alla medel tillåtna för att få det att sluta.
Vi som inte går i skolan har också ett ansvar, vi har ett ansvar att uppmärksamma, se, agera.
 
 
 

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback