Min vän sa en gång: "Om plastikoperationer och tatueringar utan målsmans tillstånd hade varit lagligt innan 18 hade jag haft en svanktatuering, stora silikonpattar och sett ut som Barbie". 

 

Själv hade jag opererat näsa, läppar, bröst och öron. När man var 14 år var inget bra, jag har t.o.m ritat karikatyrer på mig själv och det var inga snälla sådana kan jag tala om.

Idag vill jag inte göra några operationer alls och det kan jag säga helt ärligt. Mina läppar är ganska smala, men mjuka och mysiga. De är proportionerliga till resten av mitt ansikte och detsamma gäller övriga utstickande delar.

 

 

Ibland har jag som alla andra dåliga dagar (läs mensen) när ingenting är bra, men det hade jag haft även om jag var opererad a la Lolo Ferrari.

 

Om jag operar mig så är det ju inte jag längre. Då ser inte jag ut som Emma mer. Kissie ser inte ut som Kissie. Hennes originalutseende är totalt utraderat och det är det jag tycker är så synd med plastikoperationer. Man tar helt bort de personliga drag som man föddes med och som faktiskt är ett arv från ens föräldrar.

 

 

 

 

Jag skulle kunna bekosta att se ut som en glamourmodell. Det skulle till och med vara ganska enkelt. Stora bröst, smalare näsa, mindre öron, en rejäl hårförlängning och sedan är det klart. Givetvis en smal/tränad kropp till det. Tadaa!

 

Men det vill jag inte. Jag vill se ut som jag.

Min ansikte och min kropp är en staffli som jag utsmyckar då och då, som jag leker med och formar.

Men där får det också stanna.

 

Min kropp är en välfungerande, vacker och fantastisk maskin som jag älskar. Jag älskar mina breda höfter, mitt juicy ass och mina vackra lagomstora bröst. Det skulle jag inte vilja byta mot något i världen ärligt talat.

Jag är den enda som ser ut som jag. Det är fantastiskt när man tänker efter.