Jag skulle vilja dedikera ett inlägg om missbruk.

Eftersom jag levt nära missbruk i perioder har jag ganska många åsikter i ämnet.

 

Jag tycker att informationen kring droger och missbruk är ganska ensidig och knapphändig. Oftast ligger fokus på skrämselpropaganda och den moraliska aspekten.

"Droger är farliga" ja men varför? På vilket sätt?

 

Om man tar till exempel marijuana finns inga rapporterade dödsfall som kan direkt härledas till drogen. Och alla vet att apelsinmannen är en myt och att om man får en haschpsykos så har man psykosen latent och den hade lika väl kunnat utlösas av en grav depression eller exempelvis en förlossning.

 

Ptja, tycker man att skrämselpropaganda is the right way to go kan man ta med alla åttondeklassare hem till min före detta killkompis. De skulle stiga in i en kvalmigt doftande lägenhet och sannolikt skulle strumporna vara svarta av det lager smuts de skulle få under fötterna.

I soffan skulle de hitta en kille som endast använder sin enaståene hjärnkapacitet till att pårökt garva åt Simpson och spela XBOX.

De skulle hitta någon som inte kan skratta hjärtligt utan att ha tagit några bloss innan och som helt har tappat sina ambitioner.

 

Jag kände en sån. Han påstod själv att han var korkad, men som alla andra puffare tyckte sig vara intellektuell med rökat. Illusionen av att vara en revulotionär som står utanför samhället och vars åsikt skiljer sig från alla andras. Men det är just det, en av omgärdad rök illusion.

 

För den här killen varken är eller var korkad. Alls. Han trodde det. Det tror många jag möter som röker, de begriper inte själva vilket intellekt de spiller.

 

Den killen har lagt av med det intensiva puffandet pluggar på heltid nu med väldigt bra resultat.

 

Det jag personligen tycker är läskigt med missbruk är att missbrukaren alltid på något sätt är frånvarande. Inte här, inte med i matchen. För oavsett om de dagliga sysslorna kan utföras utan problem tillsammans med drogen så är det alltid något som påverkar.

Man får liksom aldrig se personens rättmätiga jag. Hur hon/han är helt utan några substanser som påverkar sinnena.

 

Sedan har jag också mött alkoholister som envist hävdar att de är partymänniskor. En på riktigt nära håll. Och trots att alkoholen alltid utmynnade i krossade relationer, våld och sårade medmänniskor. Sitter man inte på en parkbänk och vrålar är man inte alkoholist. Punkt.

 

Allvarligt talat så kommer apelsinmannen myter och skrönor om att man dör vid sitt första haschbloss hålla några ungdomar borta från exempelvis röka. Många kommer säkert testa, en del kanske gör det då och då.

Det är inte det som är det farliga. Det farliga är när det verkliga livet blir så tråkigt eller jobbigt att man byter ut den mot rökdimman, alkoholruset eller något annat rus. Att det blir normen och den världen vi andra fightas med till slut blir en främmande plats.

Överdoser, snetändningar och fysiska skador är såklart inte heller särskilt önskvärt. Men det är faktiskt inte det som i det långa loppet förstör en människa, det kan jag intyga.

 

Det är att inte längre känna igen den du älskar, att personen inte egentligen finns där, utan bara det yttre påverkade skalet. När personen måste ha medel för att göra sådana basala saker som att asgarva eller överhuvudtaget kunna föra sig något så när socialt.

Att sakna en person som står framför en är bland det värsta som finns, eller ännu värre att en person som man inte alls visste om börjar torna upp sig. Och aldrig till det bättre.

 

Än värre är att personen själv inte alls uppfattar detta.

"Jag är så här", hur ska man veta hur man är om man inte varit opåverkad av något på flera år?

 

Jag vet en smygmissbrukare som helt har förlorat förmågan att uppfatta sociala subtila signaler. Personen förstår inte längre sociala koder utan bryter dessa ständigt genom att till exempel avbryta samtal, upprepa samma saker eller tränga sig på en person som uppenbart har dragit sig undan.

 

Den verkliga, nyktra världen är numer främmande mark där den här personen inte längre kan föra sig.

 

Och älskar man en missbrukare har man ett helvete framför sig. Den oron och smärtan kan ingen som inte varit där föreställa sig. Missbrukaren själv är inte nämnvärt påverkad av detta, personen har ju så effektivt dövat de känslorna och alla andra känslor för den delen heller.

 

Hur ska man kunna hantera känslor om dessa ligger nertryckta, begravda och dolda? Det påverkar alla känslor, även de positiva. Hur kan man fungera i en relation på ett normalt sätt om man inte säkert kan veta att det man känner här och nu är äkta och inte under artificiell påverkan?

 

Egentligen inte. Vad jag menar är att man ska passa sig. För dopaminer som framtvingas att spruta ut ur hjärnan tar slut till slut.

Att droger inte är förenligt med livets alla faser och att man inte alltid kommer kunna leva i ruset. Förr eller senare måste man möta verkligheten som den är, och då kanske man upptäcker att den inte är så farlig om man lär sig hantera den.

För snetändningar förekommer även här.

 

Vi människor har alltid och kommer alltid droga med antingen alkohol eller andra substanser, antingen för att piffa upp vardagen eller för att självmedicinera mot något som skaver inom oss. Själv missbrukar jag cigg så jag vet hur det är, och om vi bara tar bort fokuset en smula från moralpaniken och istället på människorna i och runtomkring missbruk vars liv faktiskt slås i spillror på grund av det.

 

Och nej, det är inte det första blosset eller ett vinglas på fredagkvällen som åsamkar detta. Det är när det blir det motsatta. Att tillfällena man är helt psykiskt närvarande blir färre än när man inte är det och när verkligheten blir ohanterlig i jämförelse med den i bomull inbäddade rusvärlden.

 

Det mina vänner, är anledningen till att jag aldrig vågat testa vissa droger, jag är rädd för att mina youtube-dubbningar skulle blekna i jämförelse med det. Det vill jag inte, jag vill kunna gråta av garv åt "Sagan om Saftkalaset".

 

Det kan dröja många långa år innan man dör av en drog, om ens aldrig.

Har ni sett pundarna på plattan? De har säkert missbrukat intensivt i över 30 års tid, de står på benen och är ganska vitala. Det som till slut tar ner dem brukar snarare vara följdsjukdomar såsom hepatit eller HIV om de är sprutmissbrukare.

Men man kan väl på sätt och vis säga att de personerna de var innan missbruket är tämligen döda. Det är det våra ungdomar borde ha respekt för.

Vi kan inte lura dem med skrönor och skräckhistorier, de är för smarta. Vi måste ge dem en nyanserad bild av droger och dess inverkan.

Framförallt måste vi lära dem att få bort skav och jobbiga känslor själva, så att de aldrig någonsin behöver använda droger i det syftet.