Jag har haft mina idiotiska moments när jag var yngre och tyckte det var spännande att bli full som en kastrull.

Jag hasplade ur min saker jag inte kunde stå för, gjorde saker jag sedan skämdes för dagen efter och så vidare.

 

Alkohol är en väldigt accepterad drog, jag tycker själv att det kan vara lite mysigt att bli så där fnissigt salongsberusad eller väldigt, väldigt sällan numer - mer berusad.

Men det finns en fet baksida precis som med alla andra saker som gör en artificiellt lycklig. Jag har själv levt nära folk med alkoholproblem och det är bland det obehagligaste som finns.

 

En person blev totalt oberäknelig, elak och kall. Jag kunde aldrig veta i vilket mode h*n skulle vara när det väl begav sig. Antingen var det himmel, total lycka och glädjefylla. Ville det sig illa var det precis tvärtom.

"Men jag bara festar och lever mitt liv". Att "leva sitt liv" genom att krossa alla nära relationer är inte direkt min livsfilosofi. 

Men det var aldrig någon mer än jag som ifrågasatte detta, det var bara en helt normal partymänniska enligt alla andra som inte såg hur h*n betedde sig när ingen annan såg.

 

Om jag gick på toa övergav jag personen och vad jag än sa uppfattades det som negativt. Jag gick runt med en ständig oro i magen och det var ungefär då jag började tappa sugen på festandet.

 

Jag har sett människor i min egen ålder som absolut inte kan hantera alkohol utan blir aggressiva och blir provocerade av allt som rör sig.

Jag har sett väggar slås sönder, jag har sett folk som försökt slåss med sina egna familjemedlemmar.

Jag har suttit i en bil med en person jag inte ens visste var alkoholpåverkad som krockade rakt in i en framförvarande bil.

 

Jag har sett folk förstöra sina egna familjemedlemmar, skåpsupa och fått hjärnskador av långvarigt missbruk.

Är det konstigt att jag festandet inte ligger högst på min prioriteringslista längre?

 

Visst, jag festar ibland, de få gångerna har jag askul. Men så många gånger folk börjar böla eller bråka på fyllan, eller när man är ute och folk beter sig som apor och blir helt personlighetsförändrade.

 

Jag själv har bland annat fått höra att jag ibland blir dryg på fyllan, hur kul är det?

Som sagt, jag festar då och då, det är riktigt kul, det är roligt att bli berusad annars hade ingen druckit, däremot är alkoholens konsekvenser inte alltid lika roliga.

 

Om man blir ledsen eller arg p.g.a alkoholen är det något som är fel, om man förstör sina relationer p.g.a den är det inte värt det, det gäller oavsett hur ung eller gammal man är.

 

För egen del har jag och mamma kommit fram till att jag kanske är allergisk mot acetaldehyden som bildas i kroppen när alkoholen bryts ned och att det kanske är därför som jag blir så bakis.

 

Observera dock att detta inlägg inte är någon form av moraliska pläderingar och att jag tycker att alla ska dricka saft och spela memory på helgerna, för det tycker jag inte.

Däremot anser jag att alkohol är en drog som man ska ha viss respekt för och framförallt rannsaka sitt eget beteende man får under berusningen.

 

Ingen drog ska få infektera det verkliga livet och de relationer man har, det kan hända oavsett om man är alkoholist eller bara en partymänniska.