Alltid är man på väg någonstans, ibland känns det som allt bara är delmoment till nästa händelse. På väg hemifrån till gymmet är det bråttom, efter gymmet är det bråttom att göra sig i ordning för att hasta iväg till gymmet.

 

Hem från jobbet i ilfart för att laga matlåda till morgondagen, tvätta bort sminket och sedan stupa i säng. Man är alltid på väg någonstans, saker och ting ska alltid klämmas in. Man måste hinna till apoteket innan det stänger, måste hinna ned till tvättstugan innan ens tvättid hunnit börja, måste förbi och handla något.

 

Jag kan säga att det som räddat mig i alla år har varit mitt landställe. Det har inte gått ett enda år då jag inte varit där. Jag befann mig till och med där min sista tid skvalpandes i mammas mage.

Där är det så tyst att huvudet dånar när man lägger sig om kvällarna. Där finns det ingen mottagning på mobilen förutom om man åker en bit bort till närmaste affär eller lägger mobilen på brunnslocket en stund, då får man en plupp som försvinner lika kvickt som det kom.

 

 

Där hör man bara fåglarnas kvitter, prasslet från en ödla som skyndar sig från solbadandet på farstutrappen och ner i det lövfyllda diket. Om någon kommer på besök hör man det en kvart innan bilen väl är framme. Då ställer sig alla och lyssnar "kommer det någon?"

 

Man kliver upp precis när man känner för det, sätter sig på den solvarma stentrappan och äter frukost med solen i ögonen. Man fiskar, badar, åker i väg när man känner för det och efter lunch lägger sig alla med varsin gammal serietidning i sängen och somnar en stund.

 

 

Man går ut i skogen för att se om man hittar kantareller, gör man det inte så gör det inget. Man sätter sig i roddbåten med brorsan med varsin bärs och metar, får jag upp en fisk råkar jag alltid svinga runt den sprattlande firren runt allas huvuden och folk får värja sig i ren panik.

 

Åker man till stan eller till affären är det ett litet äventyr, allt är gemytligt och personligt. På kvällarna grillar man och sprejar sig full med myggspray tills man får andnöd och avnjuter middagen i den ljumna sommarnatten.

 

 

I början är man alldeles prillig. Man tar upp telefonen för att försöka kolla fäjsbukk, stoppar ner den lika kvickt när man kommer på att det inte finns någon täckning och så håller det på ett par dagar tills man vänjer sig av vid den.

 

Istället för att glo på TV sitter man och kör ett parti plump allesammans, eller något annat kortspel och faktiskt umgås.

 

Hela tiden är man på väg, och så ser ju livet ut. Ständigt är man nåbar och uppkopplad, då behöver man ibland en paus från allt. Inte bara en paus från storstaden utan också en paus från det som ständigt pockar på ens uppmärksamhet.

 

Man kan inte ladda upp några bilder från korvgrillningen och lägga upp på fäjsbukk direkt. Inte heller kan kan knäppa ett kort på den vackra solnedgången och omedelbart meddela omvärlden om ens vackra vy, det får helt enkelt vänta tills man är tillbaka i storstaden.

 

Vi är så vana att det hela tiden ska hända saker att vi ibland glömmer bort konsten att bara vara och att njuta av det som finns precis just i den här sekunden utan att för den sakens skull meddela omvärlden om våra förehavanden.

 

 

Om en vecka ska jag åka till Egypten med Anna. En kärringsemester med all inclusive. Vi kliver upp när vi vaknar, går och lägger oss när vi är trötta. Säkert finns det wi-fi på hotellet men jag har beställt en bok som jag tänkt ersätta fäjsbukkandet med.

 

Jag tror på riktigt att det är dessa andningshål som gör att man överhuvudtaget orkar med den fartfyllda vardagen med allt vad den innebär.

Festresor och kulturella weekendresor där man klämmer in alla sevärdheter som finns i all ära, men när jag känner mig som mest stressad längtar jag inte efter att få gå en guidad visning på Colosseum eller en tur upp i Eiffeltornet - då längtar jag efter att få läsa en maläten pondustidning i Smålandets öronbedövande tystnad.