Prosa #2 andra sidan.
"Du försvann så fort" sa hon andfått medan hon svingade gungan fram och tillbaka. Håret lade sig som en ridå över ansiktet varje gång hon gungade framåt. "Jag hann liksom inte med". Hon skrapade två raka spår i sanden under sina fötter. De vita tygskorna var fläckade av vårens leriga underlag. Det var alldeles tyst på den igenvuxna lekplatsen.
"Helt plötsligt var du död". Han svarade inte. Det gjorde han aldrig när hon pratade om det där. Han visste mycket väl vilket svällande känsla som växte i henne varje gång hon varsamt rensade bort barren som trillat ner på stenen och den outhärdliga smärta som vilade när hon plockade upp en näsduk ur fickan för att minituöst torka den ren från björkpollen som vinden hade med sig från skogsdungen precis intill.
Han var också medveten om det fruktansvärda samvetet som drabbade henne när stenen såg det minsta bortglömd ut. Då kunde hon ibland falla ner på knä i den fuktiga mossan och gråta hejdlöst.
"Ja ja" sa hon kort och reste sig upp från gungan så att kedjorna rasslade "Jag vill bara att du skulle veta", rösten stockade sig och hon knep ihop ögonen "att det är så jävla jobbigt, att vara den som får ta hand om allt". Den kvävande sorgen övergick med ens i ett vakuum av vrede. Det spritte i kroppen och hon spände käkarna. Plötsligt sparkade hon så hårt hon kunde mot gungan som häftigt studsade mot den rostiga ställningen.
"Din förbannade idiot" skrek hon så att rösten skar sig, en förbipasserande dam ryckte förskräckt till så att kopplet hon höll i nästan välte omkull den lilla terriern som koncentrerat stod och nosade på något i gräset.
Bakom henne spatserade en pojke med en lång trägren i sin hand. Han tittade försynt upp under mössan som nästan glidit ner över ögonen på honom. Hon kunde se hans suddiga figur i periferin men vägrade lyfta på huvudet utan koncentrerade blicken på en av de naggade trästolparna som omgärdade lekplatsen.
Han skrapade pinnen mot den grusiga asfalten så att kornen lekfullt studsade fram och tillbaka.
"Mormor" sa han och ryckte henne i jackan. "Kan man egentligen prata med döda?"
"Ja visst kan man det, bara det att de inte är så värst bra på att svara".
Kommentarer
Trackback