"Vi och dom" inom feminismen.

Det finns en ganska logisk förklaring till varför jag personligen valt att ofta ställa mig utanför debatten om jämnställdhet.
 
Själklart är jag för jämnställdhet, självklart är jag för lika löner, lika rättigheter och rätten att få vara precis just som man är utan att behöva pressas ner i ett fack gällande vad som är "rätt" eller "fel" med att vara man respektive kvinna.
 
Problemet är bara att om vi någonsin ska nå jämnlikhet är det något vi alla måste jobba mot, i egenskap av människor. Jag anser generellt sett att feminismen bara separerar "vi" och "dom"-känslan ytterligare.
För hur mycket de som kallar sig feminister ofta hävdar att de absolut inte är manshatare så ser jag väldigt ofta ett agg riktat mot män som om de vore en enda stor, ond massa och inte individer som också de har strikta ramar att följa.
 
(Citat Lady Dahmer)
 
Jag köper att kvinnor generellt sett har lägre ställning ute i världen, det gör jag, men om vi läser citatet en gång noga:
"För att kvinnor fortfarande överallt i världen mördas, våldtas och torteras". Jaha, det är fortfarande så att kvinnor utsätts för detta? Det är bara kvinnor då? Män är besparade från dessa hemskheter? De torteras inte under krig eller är tvingade att bli soldater med mera?
Vad bra,  då vet jag.
 
Alla som dessutom ifrågasatt just det här inlägget bemöts med eminenta svar så som "läs om, läs rätt". Jag torde då vara trög, jag har läst inlägget säkert fyra gånger och sitter fortfarande med rynkad panna.
 
Kärnan av det hela är att vi är alla människor, det handlar om att jobba från båda flanker, jämnställdhet är inget som endast är förbehållet kvinnor och om vi ska komma någon vart är det dags att vi alla kämpar för jämnställdhet - tillsammans.
 
Inte förringar, suckar eller hånar när någon kontrar att exempelvis män som blir våldtagna i princip blir skrattade åt, att män hamnar på kriminalvården vid psykisk ohälsa istället för i vården och så vidare.
 
"Ja, buhu, det är så synd om er män", hör man ofta när någon försöker flika in att det faktiskt finns orättvisor även där och att de också har snäva ramar att hålla sig inom, hur ska vi kunna uppnå jämnlikhet tillsammans om en utan grupperna står och garvar den andra gruppen i ansiktet men samtidigt upprörs över att de upplever att ingen tar dem på allvar?
 
Det är människor som blir våldtagna, det är idiotiska människor som våldtar. Det är människor som utsätts för orättvisor och tortyr ute i världen.
 
Jag hävdar inte på något sätt att kvinnors rättigheter inte är oviktiga eller att kvinnor i vissa delar av världen har status som en ägodel.
 
Däremot hävdar jag att jag tror vi kommer stå och stampa i lera i all evinnerlig tid om vi inte alla gaddar ihop oss, oavsett kön och jobbar från båda håll.
Vi är alla människor, vi förtjänar alla det bästa och ingens orättvisor förtjänar att förringas.

Kommentarer

Namn Kom ihåg mig?

Mailadress

Bloggadress


Trackback