Jag är liksom inte ett renodlat asfaltsbarn, när jag var liten var jag aldrig rädd för insekter eller djur, jag trivdes med att skita på dass och att tvätta mig i sjön oavsett väder.

 

Det är så lätt, när man bor i en storstad att bli så där hätsk och stressig, här hörs ingen fågelsång eller prassel i buskarna, det som ljuder här är bilarna och steget från den oändliga mängd människor man stångas med.

 

Jag åker tillbaka varje år för att det är där jag hämtar min energi, det finns ingen plats som får det att spritta till så i kroppen och som får mig att bli 5 år gammal igen.

Allt flyter på i en helt annan lunk, 08:or är inte dryga, vi lider bara av konstant magsår och vi har människor inpå oss var vi än går, vi står intryckta med näsan i andras armhålor när vi åker tunnelbana och i rusningstrafiken står vi packade som sillar. Tillsammans. I en enda stor mysig stresshög.

 

Jag tror att småstadsmänniskor generellt är goare därför att dom inte tvingas till kontakt med andra jämt och ständigt, då blir det trevligare att vara tillsammans.

 

Jag har nästan slutat helt att shoppa i stan, jag håller mig till förorterna (som är nog så packade de med) och jag har börjat avsky att stångas, armbågas, packas.

För att jag ska stå ut med det resterande delen av året måste jag få åka till mitt smultronställe på jorden, bli svimfärdig av syreöverdosen, slåss med myggen, leta paddor och bada näck.

 

Jag har egentligen aldrig känt någon himlastormande kärlek för Stockholm, även om det är praktiskt att bo i Hufvudstaden. Det är bara ett fåtal tillfällen jag svär åt landsbygden och det är när man är sugen på något, det är söndag och alla affärer stängde för 2 timmar sedan.

 

Vem vet, kanske jag skaffar två ardennerhästar och ett par alldeles egna pissetofflor. En karl och tre ungar. Det kanske skulle passa mig? Tills dess är det min tillflykt minst en gång om året. Och kommer alltid att vara.