ADHD-medicin är inte knark för de som behöver det.
Till det ägg som skrev i Metro att du tyckte det var fruktansvärt att ge barn med ADHD amfetamin.
Jag antar att du inte själv har ADD eller ADHD.
I så fall hade du vetat hur plågsamt det är att ständigt vara trött, att allting man företar sig tar en timme längre än för alla andra eftersom man - hur mycket man än försöker, omöjligen kan upprätthålla fokus.
Jag förmodar också att du inte heller vet vilken ångest det frambringar att gå i skolan, veta att du skulle kunna få MVG men i slutet av terminen får 9 IG-varningar därför att hjärnan får kortslutning när uppgifterna blir för många och man inte har en chans att hålla reda på allt.
Du har nog aldrig gråtit över att du gått ut gymnasiet utan betyg i ämnen som du har stor kunskap i därför att du inte lyckades hålla reda på alla uppgifter som skulle göras.
För hade du det, hade du känt den ångesten hade du aldrig skrivit ett så mäkta trångsynt debattinlägg i Metro. Då hade du aldrig gett föräldrar till barn med ADHD/ADD den ofantligt korkade idén att sluta medicinera sina barn.
Om du fortfarande inte förstått så kan jag beskriva det som att jag vaknade upp från en 18 år lång koma när jag äntligen fick min medicin.
Helt plötsligt kunde jag vara vaken en hel dag utan att behöva ta en tupplur på 2 timmar. Jag kunde påbörja och slutföra mina skoluppgifter med makalösa resultat.
Framförallt kunde jag leva en vardag där all min energi inte gick åt till att anstränga mig för att utföra triviala ting som för alla andra går per automatik.
Vi blir medicinerade med amfetamin för att vi behöver det. Det tillför det dopamin som våra hjärnor inte mäktar forsla runt som sig bör.
Det är en drog om den intas av normalt fungerande personer - för oss andra är den det som gör att våra dopaminnivåer blir vad som är normaltillståndet för de flesta andra.
Med detta vill jag säga, att jag tycker du kan ta ditt argument om att man ger barn knark, när man i själva verket ger dem rätten till det normala liv de förtjänar - och köra det långt upp i arslet.
Du har uppenbarligen ingen aning om vad du talar om och jag förstår inte hur du ens kan föreslå att man skall förvägra någon ett hjälpmedel mot ett handikapp bara för det av andra människor kan missbrukas.
Det är långt fler mediciner än concerta och ritalin som faller inom kategorin "knark".
Många barn får till exempel cocilana för sin rethosta. Cocilana innehåller ett morfinbaserat ämne (vilket inte går att missta sig på med tanke på hur drogad man blir av det)
Naturligtvis finns det personer med ADD/ADHD som inte vill ta medicin, det är upp till var och en.
Men de som väljer att ta den ska inte hindras.
Jag bifogar några länkar så att du kan läsa på bättre och förhoppningsvis få en gnutta förståelse för hur det är att leva med ADD/ADHD samt vilken ovärdelig hjälp detta "knark" är för oss i våra liv.
Om ADD:
http://adhd-npf.com/vad-ar-add/
http://www.lul.se/templates/page____3647.aspx
Om ADD/ADHD:
http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD
Jag har inga fördomar mot ungar mammor, jag förstår dem bara inte.
Jag ser fram emot den dagen jag ska skaffa barn. Många tror då (speciellt om man är tjej och säger det) att man vill skaffa unge samma dag.
Att längta/se fram emot och vara en realist och vilja vänta är faktiskt kombinerbart. Jag har liksom 4 kontinenter kvar jag vill se innan det är dags, men jag vill inte vara lastgammal heller.
Jag har inga fördomar mot unga mammor, jag förstår att människor värderar olika här i livet och att det för vissa inte känns särskilt lockande med utlandsresor och festande, de ser äventyret i familjelivet.
Men jag har ändå svårt att sätta mig in i tankesättet.
Jag har gjort abort. Inget jag hymlar med eller på något sätt skäms för. Det var en olycka och jag var much too young. Trots att det var bland det svåraste jag gjort tvekade jag aldrig.
Hur kan en 16-åring aktivt kan välja bort de oändliga möjligheter man faktiskt har när man bor i Sverige.
Att resa till andra sidan jordklotet, se en äkta regnskog, sandstränder, allt sådant som man annars bara hade fått se en glimt av på National Geographic.
Hur kan man inte vilja det? Hur kan det inte locka en?
Jag vill kunna slänga ner ett stort och naggat fotoalbum i knät på mina ungar och säga
"Nu ska ni få se allt mamma gjorde när hon var ung!"
Förhoppningsvis kan jag också inspirera dem att göra detsamma.
Somliga säger att man kan göra allt det även när man har fått barn. Det tror jag bara är önsketänkande. Visst när man fyllt 50 och barnen flygit ur boet, men hur hade du tänkt att du skulle paddla kajak genom Amazonas djungler med en unge i släptåg?
Och att lämna sitt barn och sticka ut på en långresa vore ju bara vidrigt.
Då väntar jag hellre, till jag har flängt färdigt. Sen får jag barn. Till den dagen längtar jag.
Att längta/se fram emot och vara en realist och vilja vänta är faktiskt kombinerbart. Jag har liksom 4 kontinenter kvar jag vill se innan det är dags, men jag vill inte vara lastgammal heller.
Jag har inga fördomar mot unga mammor, jag förstår att människor värderar olika här i livet och att det för vissa inte känns särskilt lockande med utlandsresor och festande, de ser äventyret i familjelivet.
Men jag har ändå svårt att sätta mig in i tankesättet.
Jag har gjort abort. Inget jag hymlar med eller på något sätt skäms för. Det var en olycka och jag var much too young. Trots att det var bland det svåraste jag gjort tvekade jag aldrig.
Hur kan en 16-åring aktivt kan välja bort de oändliga möjligheter man faktiskt har när man bor i Sverige.
Att resa till andra sidan jordklotet, se en äkta regnskog, sandstränder, allt sådant som man annars bara hade fått se en glimt av på National Geographic.
Hur kan man inte vilja det? Hur kan det inte locka en?
Jag vill kunna slänga ner ett stort och naggat fotoalbum i knät på mina ungar och säga
"Nu ska ni få se allt mamma gjorde när hon var ung!"
Förhoppningsvis kan jag också inspirera dem att göra detsamma.
Somliga säger att man kan göra allt det även när man har fått barn. Det tror jag bara är önsketänkande. Visst när man fyllt 50 och barnen flygit ur boet, men hur hade du tänkt att du skulle paddla kajak genom Amazonas djungler med en unge i släptåg?
Och att lämna sitt barn och sticka ut på en långresa vore ju bara vidrigt.
Då väntar jag hellre, till jag har flängt färdigt. Sen får jag barn. Till den dagen längtar jag.
Jag fick i alla fall vara barn i 13 år.
När jag var liten bestod min barndom av lek och fantasi.
Mina föräldrar lade ingen som helst vikt på utseende och det är jag glad för. Jag fick vara barn så länge det bara gick.
Jag var 13 år när jag överhuvudtaget började bry mig om hur jag såg ut. Mitt hår var ett enda trassel och kläder var något som bara hade ett praktiskt syfte. Desto bekvämare desto bättre. Det fick gärna vara en häst på också.
Den enda gången mamma sa något om hur jag såg ut var om mina kläder var skitiga, trasiga eller 2 storlekar för små (något jag själv sket i, jag traskade till skolan i gummistövlar)
När jag var 14 noppade jag ögonbrynen för första gången, halva ögonbrynet försvann dock och jag och min syster fick skynda oss till Åhléns för att köpa en ögonbrynspenna.
Jag var 15 när jag rakade bort mina blonda fjun från benen, helt onödigt enligt mig dock. Mina benhår varken syns eller känns.
Min storasyster är vacker som få, och har alltid varit. Hela tiden när hon var liten sa folk till mamma att
"Åh, hon borde bli modell!"
"Nej" bet mamma ifrån "Hon ska använda huvudet!". Det var hon väldigt på det klara med, hennes dotter skulle aldrig bygga sitt liv på sitt utseende utan faktiskt använda sin intelligens - vilket hon också gjorde.
Den söta flickan var en riktig vildunge som klättrade i containrar, upp på tak och fick skäll av lärarna för att hon levde och hade sig. Men mamma lät henne vara så, hon lät henne vara barn och tvingade aldrig på henne rollen som söt flicka.
Hon fick vara sig själv.
Jag är så otroligt lycklig att jag fick vara barn så länge som jag faktiskt var.
För från 13 och framåt kommer jag alltid att bry mig om mitt yttre, men jag fick i alla fall 13 år där det var helt betydelselöst i en värld av oskuldsfullhet och fantasi.
Mina föräldrar lade ingen som helst vikt på utseende och det är jag glad för. Jag fick vara barn så länge det bara gick.
Jag var 13 år när jag överhuvudtaget började bry mig om hur jag såg ut. Mitt hår var ett enda trassel och kläder var något som bara hade ett praktiskt syfte. Desto bekvämare desto bättre. Det fick gärna vara en häst på också.
Den enda gången mamma sa något om hur jag såg ut var om mina kläder var skitiga, trasiga eller 2 storlekar för små (något jag själv sket i, jag traskade till skolan i gummistövlar)
När jag var 14 noppade jag ögonbrynen för första gången, halva ögonbrynet försvann dock och jag och min syster fick skynda oss till Åhléns för att köpa en ögonbrynspenna.
Jag var 15 när jag rakade bort mina blonda fjun från benen, helt onödigt enligt mig dock. Mina benhår varken syns eller känns.
Min storasyster är vacker som få, och har alltid varit. Hela tiden när hon var liten sa folk till mamma att
"Åh, hon borde bli modell!"
"Nej" bet mamma ifrån "Hon ska använda huvudet!". Det var hon väldigt på det klara med, hennes dotter skulle aldrig bygga sitt liv på sitt utseende utan faktiskt använda sin intelligens - vilket hon också gjorde.
Den söta flickan var en riktig vildunge som klättrade i containrar, upp på tak och fick skäll av lärarna för att hon levde och hade sig. Men mamma lät henne vara så, hon lät henne vara barn och tvingade aldrig på henne rollen som söt flicka.
Hon fick vara sig själv.
Jag är så otroligt lycklig att jag fick vara barn så länge som jag faktiskt var.
För från 13 och framåt kommer jag alltid att bry mig om mitt yttre, men jag fick i alla fall 13 år där det var helt betydelselöst i en värld av oskuldsfullhet och fantasi.
Om break-ups.
Folk kan ibland tycka att jag är lite överdriven när det kommer till uppbrott.
Jag raderar nämligen personen. Helt.
Eventuella bilder kastas in i en gömd mapp på datorn, personen tas väck på facebook, så också personens vänner och anhöriga, alla sms raderas och ibland också telefonnumret.
Drama queen?
Jag ser ingen poäng, någon av oss, eller båda har tagit ett beslut att inte fortsätta får relation. För vilken anledning ska jag överhuvudtaget ha någon kontakt med personen eller påminnas om den?
Det handlar inte, som många tror, att kasta allt man haft i papperskorgen. Det följer med i minnet oavsett.
Det handlar om att jag vill kunna välja vilka som får ha en plats i mitt liv och i mitt huvud. De som gjort sig förtjänta av att inte vara delaktiga ska heller inte få det.
I vems intresse ligger det att se eventuella statusuppdateringar och bilder när man skiljts åt?
Och sedan all bullshit som man gärna kan skippa, t.ex som följer:
"Du vet att du alltid kan ringa om det är något"
Av alla människor jag vill ringa om jag är ledsen, varför skulle jag ringa den person jag dumpat eller som dumpat mig? Och vad ska personen göra åt saken? En av oss kommer troligen att bli ledsen. Helt onödigt.
"Vi kan vara vänner"
Det kan vi inte alls det, vi började som kärlekspar och så ska vi också sluta. Eller skulle du kunna ha förtroliga nattsamtal om ens forna partners ragg och hälsa med en ryggdunk istället för en kyss?
Skulle inte tro det.
"Kanske i framtiden..."
Men who are we kidding? Fungerar det inte nu är sannolikheten otroligt liten att det kommer göra det "i framtiden". Och vad menas med framtiden egentligen? Ett år? Tio år? Trettiofem år?
"Du kommer alltid att vara speciell"
Jag förutsätter att man inte blivit tillsammans med någon som inte är ett dugg speciell för en. "Jag blev tillsammans med dig för att du var så otroligt banal och vilken brutta som helst egentligen".
Nu låter jag otroligt bitter man jag kan faktiskt känna att man bör bespara bullshitet vid uppbrott. Man behöver inte linda in allt i fina förklaringar och meningslösa ord som är tänkt att lindra.
Man tar ett beslut och agerar därefter. Är relationen slut är det dags att gå vidare.
Och det eventuella fina minnena kan få stanna i huvudet om man så vill.
Jag raderar nämligen personen. Helt.
Eventuella bilder kastas in i en gömd mapp på datorn, personen tas väck på facebook, så också personens vänner och anhöriga, alla sms raderas och ibland också telefonnumret.
Drama queen?
Jag ser ingen poäng, någon av oss, eller båda har tagit ett beslut att inte fortsätta får relation. För vilken anledning ska jag överhuvudtaget ha någon kontakt med personen eller påminnas om den?
Det handlar inte, som många tror, att kasta allt man haft i papperskorgen. Det följer med i minnet oavsett.
Det handlar om att jag vill kunna välja vilka som får ha en plats i mitt liv och i mitt huvud. De som gjort sig förtjänta av att inte vara delaktiga ska heller inte få det.
I vems intresse ligger det att se eventuella statusuppdateringar och bilder när man skiljts åt?
Och sedan all bullshit som man gärna kan skippa, t.ex som följer:
"Du vet att du alltid kan ringa om det är något"
Av alla människor jag vill ringa om jag är ledsen, varför skulle jag ringa den person jag dumpat eller som dumpat mig? Och vad ska personen göra åt saken? En av oss kommer troligen att bli ledsen. Helt onödigt.
"Vi kan vara vänner"
Det kan vi inte alls det, vi började som kärlekspar och så ska vi också sluta. Eller skulle du kunna ha förtroliga nattsamtal om ens forna partners ragg och hälsa med en ryggdunk istället för en kyss?
Skulle inte tro det.
"Kanske i framtiden..."
Men who are we kidding? Fungerar det inte nu är sannolikheten otroligt liten att det kommer göra det "i framtiden". Och vad menas med framtiden egentligen? Ett år? Tio år? Trettiofem år?
"Du kommer alltid att vara speciell"
Jag förutsätter att man inte blivit tillsammans med någon som inte är ett dugg speciell för en. "Jag blev tillsammans med dig för att du var så otroligt banal och vilken brutta som helst egentligen".
Nu låter jag otroligt bitter man jag kan faktiskt känna att man bör bespara bullshitet vid uppbrott. Man behöver inte linda in allt i fina förklaringar och meningslösa ord som är tänkt att lindra.
Man tar ett beslut och agerar därefter. Är relationen slut är det dags att gå vidare.
Och det eventuella fina minnena kan få stanna i huvudet om man så vill.
Obvious is obvious
Alla på facebook:
"Fredaag"
"Fredaag"
Lyckligt lottad.
Ibland förstår jag inte varför jag ens gnäller över mitt liv.
Jag är omgiven av så jävla bra och vettiga människor. Genomsnälla.
Varje dag jag kommer till jobbet går mitt humör från 0 till 100 direkt. Jag har världens bästa kollegor som alltid får mig på bra humör och frågar hur jag mår. Det spelar ingen roll vad som har hänt, de kan få mig att skratta ändå.
Så varför skriver jag detta, det är inte bara för att smöra för min omgivning, utan också för att föra fram ett viktigt budskap;
Se för bövelen till att vårda de relationer ni har. En partner kan försvinna fortare än den kom och har man då försummat sina vänner och sin familj får man ligga ensam med glassbyttan i famnen och böla.
Men givetvis ska man inte bara vårda sina relationer för den sakens skull. Det ska man göra för att man vill det.
Man får aldrig glömma bort de som står kvar i vått och torrt. Heller inte att påminna dessa personer vad de betyder för en.
Jag är omgiven av så jävla bra och vettiga människor. Genomsnälla.
Varje dag jag kommer till jobbet går mitt humör från 0 till 100 direkt. Jag har världens bästa kollegor som alltid får mig på bra humör och frågar hur jag mår. Det spelar ingen roll vad som har hänt, de kan få mig att skratta ändå.
Så varför skriver jag detta, det är inte bara för att smöra för min omgivning, utan också för att föra fram ett viktigt budskap;
Se för bövelen till att vårda de relationer ni har. En partner kan försvinna fortare än den kom och har man då försummat sina vänner och sin familj får man ligga ensam med glassbyttan i famnen och böla.
Men givetvis ska man inte bara vårda sina relationer för den sakens skull. Det ska man göra för att man vill det.
Man får aldrig glömma bort de som står kvar i vått och torrt. Heller inte att påminna dessa personer vad de betyder för en.
Vi tror att vi är ensamma här i världen, men det är inte sant.
Igår såg jag en dokumentär om en Japansk skog där över 500 personer begått självmord sedan 50-talet.
Folk vallfärdar till den vackra skogen för att ta självmord, vilket man delvis tror beror på en novell som skrevs 1960 som handlar om ett kärlekspar som tar livet av sig där. I dokumentären fick man följa en skogvaktare tillika geolog som bevakade området och genom sina år i skogen hittat åtskilliga kroppar och också övertalat en hel del människor att inte ta sitt liv.
Det mest gripande i dokumentären var i slutet, då han hittade ett skelett som fortfarande hade kläder på sig och gympaskor på fötterna. Det såg ut att ha varit en ung människa.
Nedanför ett träd lite längre bort låg buketter med blommor.
"Det är nog från de anhöriga" sa han. "Vi tror att vi är ensamma här i världen, men det är inte sant".
"Vi tror att vi är ensamma i den här världen men det är inte sant".
Den meningen etsade sig fast i mitt huvud och det klokaste jag hört på länge.
Sedan skulle jag kunna fortsätta spinna vidare på varför jag tror så många hänger sig i den mytomspunna skogen. Jag tror inte det har med andar eller sagor att göra, utan om pressen.
Av det man läst om det japanska samhället är att det är enorm press på de unga. De studerar dygnets vakna timmar och går på extraskolor, då är naturligtvis bara de högsta betygen acceptabla.
Men alla kan inte bli skarpslipade genier och högavlönade "lyckokast". Människor har fått det där med lycka om bakfoten. Lycka kan enbart definieras av den egna individen och behöver inte nödvändigtvis innebära pengar eller materiell tillgång.
Bilnycklar och andra tillhörigheter låg slängda under träden där hängsnarorna fortfarande dinglade.
På parkeringen utanför skogen stod övergivna fina bilar som parkerats där för sista gången.
De behövs knappast för sista transportsträckan.
Folk vallfärdar till den vackra skogen för att ta självmord, vilket man delvis tror beror på en novell som skrevs 1960 som handlar om ett kärlekspar som tar livet av sig där. I dokumentären fick man följa en skogvaktare tillika geolog som bevakade området och genom sina år i skogen hittat åtskilliga kroppar och också övertalat en hel del människor att inte ta sitt liv.
Det mest gripande i dokumentären var i slutet, då han hittade ett skelett som fortfarande hade kläder på sig och gympaskor på fötterna. Det såg ut att ha varit en ung människa.
Nedanför ett träd lite längre bort låg buketter med blommor.
"Det är nog från de anhöriga" sa han. "Vi tror att vi är ensamma här i världen, men det är inte sant".
"Vi tror att vi är ensamma i den här världen men det är inte sant".
Den meningen etsade sig fast i mitt huvud och det klokaste jag hört på länge.
Sedan skulle jag kunna fortsätta spinna vidare på varför jag tror så många hänger sig i den mytomspunna skogen. Jag tror inte det har med andar eller sagor att göra, utan om pressen.
Av det man läst om det japanska samhället är att det är enorm press på de unga. De studerar dygnets vakna timmar och går på extraskolor, då är naturligtvis bara de högsta betygen acceptabla.
Men alla kan inte bli skarpslipade genier och högavlönade "lyckokast". Människor har fått det där med lycka om bakfoten. Lycka kan enbart definieras av den egna individen och behöver inte nödvändigtvis innebära pengar eller materiell tillgång.
Bilnycklar och andra tillhörigheter låg slängda under träden där hängsnarorna fortfarande dinglade.
På parkeringen utanför skogen stod övergivna fina bilar som parkerats där för sista gången.
De behövs knappast för sista transportsträckan.
Hur det känns att ha mens.
Tänk dig att du vaknar upp en dag och känner dig helt annorlunda.
Du ser dig själv i spegeln och tillbaka stirrar en ful, vanställd version av dig själv. Du har fått finnar som du trodde du skulle sluppit sedan högstadiet. För varje steg du tar känns det som att allting dallrar. Till och med under hakan. Du har börjat få en dubbelhaka.
När du sedan ska klä på dig så sitter ingenting som det ska. Fläsket väller fram både här och där över jeanskanten. Du är inne på din fjärde outfit och allt ser förjävligt ut, det matchar inte, det sitter illa och till sist har du sjunkit ner i en enorm hög av kläder och är nära till gråt.
Något är jävligt fel och du förstår inte varför.
I takt med att dagen fortgår blir du mer och mer förändrad i beteendet. Den du pratar med i telefonen pratar alldeles för mycket, kärringjäveln i rulltrappan masar sig fram bara för att göra dig förbannad, ilskan ligger och pyr inom dig och det känns som om du när som helst kommer slå någon på käften.
Om du stannar upp och tänker efter en stund kan du för allt i världen inte förstå varför du vill utdela käftsmällar till höger och vänster. Du vet bara att du vill det och känslan blir allt mer intensivt.
Som om inte detta vore nog har du också blivit mer lättsårad. Kommentarer du inte ens skulle lyfta på ögonbrynen åt innan är nu som en pil genom hjärtat och får tårarna att brännas bakom ögonlocket.
Alla är ute efter dig.
Som om inte känslan av att du över en natt förvandlas till en dallrande flodhäst och ett mentalt vrak vore nog har också din aptit ökat något fenomenalt.
Du är inne på din fjärde middagsportion, femte smörgåsmacka och därtill ätit ur halva startpaketet - det tredubbla jämfört med vad du brukar äta. Fem minuter efter måltiden hittar du dig själv med en godispåse.
För det skulle inte spela någon roll om det låg brinnande kol mellan dig och godispåsen. Det finns inte ord som kan beskriva hur starkt det här begäret är.
Hungern är ständig och samtidigt som du nästan bölar över flodhästdallret som gör sig påmint för varje steg du tar kan du inte hindra dig själv från att stoppa i dig dessa mängder.
Efter dagar i detta i det närmaste psykotiska tillstånd, när du gått igenom alla möjliga förklaringar till vad som har orsakat detta och varit nära att boka tid hos läkaren för att få ett svar så kommer den.
Mensen.
Welcome to our world.
Du ser dig själv i spegeln och tillbaka stirrar en ful, vanställd version av dig själv. Du har fått finnar som du trodde du skulle sluppit sedan högstadiet. För varje steg du tar känns det som att allting dallrar. Till och med under hakan. Du har börjat få en dubbelhaka.
När du sedan ska klä på dig så sitter ingenting som det ska. Fläsket väller fram både här och där över jeanskanten. Du är inne på din fjärde outfit och allt ser förjävligt ut, det matchar inte, det sitter illa och till sist har du sjunkit ner i en enorm hög av kläder och är nära till gråt.
Något är jävligt fel och du förstår inte varför.
I takt med att dagen fortgår blir du mer och mer förändrad i beteendet. Den du pratar med i telefonen pratar alldeles för mycket, kärringjäveln i rulltrappan masar sig fram bara för att göra dig förbannad, ilskan ligger och pyr inom dig och det känns som om du när som helst kommer slå någon på käften.
Om du stannar upp och tänker efter en stund kan du för allt i världen inte förstå varför du vill utdela käftsmällar till höger och vänster. Du vet bara att du vill det och känslan blir allt mer intensivt.
Som om inte detta vore nog har du också blivit mer lättsårad. Kommentarer du inte ens skulle lyfta på ögonbrynen åt innan är nu som en pil genom hjärtat och får tårarna att brännas bakom ögonlocket.
Alla är ute efter dig.
Som om inte känslan av att du över en natt förvandlas till en dallrande flodhäst och ett mentalt vrak vore nog har också din aptit ökat något fenomenalt.
Du är inne på din fjärde middagsportion, femte smörgåsmacka och därtill ätit ur halva startpaketet - det tredubbla jämfört med vad du brukar äta. Fem minuter efter måltiden hittar du dig själv med en godispåse.
För det skulle inte spela någon roll om det låg brinnande kol mellan dig och godispåsen. Det finns inte ord som kan beskriva hur starkt det här begäret är.
Hungern är ständig och samtidigt som du nästan bölar över flodhästdallret som gör sig påmint för varje steg du tar kan du inte hindra dig själv från att stoppa i dig dessa mängder.
Efter dagar i detta i det närmaste psykotiska tillstånd, när du gått igenom alla möjliga förklaringar till vad som har orsakat detta och varit nära att boka tid hos läkaren för att få ett svar så kommer den.
Mensen.
Welcome to our world.
Hur tänker man?
Jag och min tjejkompis la upp en fiktiv användare på Victoria Milan. En community för folk som är i en relation men av olika orsaker önskar lite vänsterprassel.
Vi ville ta reda på hur tankarna gick i huvudet på dessa personer och vilken respons vi skulle få. Den var massiv.
Alla hade samma historia; de hade en flickvän sedan 2 år eller mer tillbaka som de älskade, men pirret hade försvunnit och sexlivet var uselt.
Av alla möjliga lösningar de kunde kommit upp med så valde de just denna.
Jag har ett dussin på lager;
- Gå till en parterapeut
- Gå till en sexterapeut
- Sök hjälp
- Prata med din partner
- Köp en gagballs och lite piskor.
Vad som helst, istället väljer man detta alternativ.
Det är en sak om båda parter kommer överens om ett öppet förhållande, men hur i all världen orkar man smussla, dölja och noja dygnets alla vakna timmar.
Och om det nu är så att sexlivet är dött och pirret är borta, då är det inte kärlek vi pratar om längre - då är det vänskap.
Jag älskar mina vänner men inte fan vill jag vara ihop med dom!
Så nu ska ni få mitt absolut bästa tips som jag har på lager. Gör. Slut.
Då kan man hitta en partner med ett sexintresse som motsvarar sin egen, då kan man hitta någon som man vill leva ihop även när nyförälskelsens flammor har lagt sig.
Och framför allt ge den begragna partnern en chans att gå vidare med livet och hitta någon som passar henne mycket bättre.
För ingen kan väl allvarligt mena att man tycker att otrohet är en långsiktig lösning, om man nu inte vill göra slut, hade man då istället tänkt sig att man ska spendera resten av sitt liv ihop med någon man måste bedra för att stå ut med?
Vi ville ta reda på hur tankarna gick i huvudet på dessa personer och vilken respons vi skulle få. Den var massiv.
Alla hade samma historia; de hade en flickvän sedan 2 år eller mer tillbaka som de älskade, men pirret hade försvunnit och sexlivet var uselt.
Av alla möjliga lösningar de kunde kommit upp med så valde de just denna.
Jag har ett dussin på lager;
- Gå till en parterapeut
- Gå till en sexterapeut
- Sök hjälp
- Prata med din partner
- Köp en gagballs och lite piskor.
Vad som helst, istället väljer man detta alternativ.
Det är en sak om båda parter kommer överens om ett öppet förhållande, men hur i all världen orkar man smussla, dölja och noja dygnets alla vakna timmar.
Och om det nu är så att sexlivet är dött och pirret är borta, då är det inte kärlek vi pratar om längre - då är det vänskap.
Jag älskar mina vänner men inte fan vill jag vara ihop med dom!
Så nu ska ni få mitt absolut bästa tips som jag har på lager. Gör. Slut.
Då kan man hitta en partner med ett sexintresse som motsvarar sin egen, då kan man hitta någon som man vill leva ihop även när nyförälskelsens flammor har lagt sig.
Och framför allt ge den begragna partnern en chans att gå vidare med livet och hitta någon som passar henne mycket bättre.
För ingen kan väl allvarligt mena att man tycker att otrohet är en långsiktig lösning, om man nu inte vill göra slut, hade man då istället tänkt sig att man ska spendera resten av sitt liv ihop med någon man måste bedra för att stå ut med?
Ingen som försvarar Kissie...
Kan stava "väl" korrekt, utan skriver väll samt missbrukar caps lock. Seems legit.
Om ridning.
Nästa vecka börjar jag som tidigare nämnt rida igen.
Det kommer bli fantastiskt, för de som ännu inte förtjusats av ridkonsten och tycker att hästar bits och luktar bajs kan jag bara säga;
- Ja, det gör dom. Nu är jag van vid hästdoften och tycker att det luktar fantastiskt. Men för er andra kan jag tänka mig att det luktar skit.
Bits och sparkas gör dem också emellanåt.
Men det finns en charm i att inte alltid umgås med människor. Djur uppfattar saker på ett helt annorlunda sätt än vad vi gör. För dem existerar bara nuet. Man lär sig att vara tydlig och man lär sig att ens sinnesstämning direkt påverkar djuret.
I djurvärldens finns inget som heter "fakesmile". Hästkraken bryr sig föga om du ler från öra till öra. Sinnesstämningen du bär går som en direktkontakt till hästen som ofta beter sig därefter.
Det är som min gamla gympalärare Pelle lärde oss. Om man våldsamt dunkar basketbollen mot marken flyger den all världens väg. Är man mjuk och följsam kan man kontrollera dess studsar.
Precis så är det med hästar. Är du mjuk och sammarbetsvillig kommer hästen också att bli det.
Om inte, ja, då får man studsa omkring på ett halvt ton tungt djur med hovar hårda som betongblock. Det vill man inte.
Problem world?
Randoms blir tillsammans på facebook = 19 likes
När jag och min kille blev tillsammans på fb = 2 likes. TVÅ?!
Det kanske är 08-och Göteborgarnas kamp om vilken stad som har finast skärgård som utlöst detta brist på engagemang. Det är som friggin öst-och västtyskland, men amor vincit omnia vet ni väl.
När jag och min kille blev tillsammans på fb = 2 likes. TVÅ?!
Det kanske är 08-och Göteborgarnas kamp om vilken stad som har finast skärgård som utlöst detta brist på engagemang. Det är som friggin öst-och västtyskland, men amor vincit omnia vet ni väl.
Vidriga stagemoms
En magtröja, på en BEBIS?!
Det fina med att vara barn är just det faktum att man inte behöver bry sig om hur man ser ut fram till att man är ungefär 13 och troligen fram till man dör.
Men just de, runt 13 åren, då livet handlar om att leka och upptäcka. Då världen är mycket mer än vad den för ögat ser ut att vara.
En sågbock är en livs levande ponny och fantasin vet inga gränser.
Tyvärr finns det föräldrar som förvägrar sina barn detta. Som obarmhärtigt puttar dem ut i vuxenvärlden alldeles för tidigt.
Inte, för att som de påstår barnen gillar det själva. Detta handlar i högsta grad om mödrar, oftast feta och misslyckade som måste förverkliga sina innehållsfattiga liv genom sitt barn.
Det finns inget som heter att treåring själv vill spöka ut sig i obekvämt sittande klänningar och scenkläder och spökas ut med löshår, lösögonfransar och tandrader. Barn är lojala och vill göra sin mamma och pappa stolta.
Det finns en anledning till att barn som t.ex blir utsatta för övergrepp av medlemmar ur den egna familjen ofta inte berättar något av ren lojalitet. De är rädda för att denne ska hamna i fängelse.
Jag finner inga ord för vad jag tycker om morsor som trycker på sina barn sexiga vuxenkläder och uppmanar till utmanande poser. Det är så vidrigt att jag inte vill tro att det förekommer.
Hur i helvete kan man exponera sitt barn på det sättet, hur kan man ta ifrån dem den oskuldsfullhet som tillhör barndomen och som sedan aldrig mer kommer tillbaka?
Vad som också är än mer bisarrt med detta är att skönhetstävlingar för barn är till största del en amerikansk företeelse (förvånande). När flickorna är barn är det helt okej att klä upp dem i porriga kläder, men så fort de når tonåren ska de enligt deras fanatiskt kristna föräldrar leva i kyskhet fram till de är 32 år och gifta.
Jag tittade på ett avsnitt av Dr. Phil där man lämpligt nog hade bjudit in en hysterisk frireligiös pastor för att diskutera ungdomars sexualitet.
Mammorna bedrövades av en mamma som tillhandahöll kondomer till sin 16-åriga dotter som varit tillsammans med sin kille i 2 år och var sexuellt aktiv och pastorn gapade på om vikten av avhållsamhet.
Det är helt okej att spöka ut sin treåring i lösbröst och stay-ups, men gud nåde om ungen när den sedan blir äldre klär sig i kortkort och har sex.
De ska inte ha barn, de ska inte ha djur. De kan få en docka att leka med, men fan inte förstöra barn på det vedervärdiga sätt som de faktiskt gör.
Jag blir spyfärdig, de här barnen kommer troligtvis aldrig bli trygga med sig själva utan bli helt beroende av bekräftelse utifrån.
Och det, mina vänner, är jävligt farligt.
Snälla matmor cut it off!
Skulle Karim.matmor18 vänligen sluta ringa mig på skype varje gång jag loggar in.
Jag vet inte vem i helvete du är men jag vet i alla fall att jag inte vill prata med dig.
Är det en sån här matmor som skypeterrar mig?
Jag vet inte vem i helvete du är men jag vet i alla fall att jag inte vill prata med dig.
Är det en sån här matmor som skypeterrar mig?
I went through a lot to make a point.
Det tog emot i varje cell i min kropp att skriva det där inlägget. Usch.
Svensklärarna i det här landet gör inte sitt jobb som de ska, eller så är det generationen som är förlorad, något utav det.
Svensklärarna i det här landet gör inte sitt jobb som de ska, eller så är det generationen som är förlorad, något utav det.
I don't want to live on this planet... Anymore.
Asso gud vad man inte orkar läsa bloggar där man föreförsta inte kan stava o föreandra geggar ihop texten genom att göra den kursiv, centrera o sånna saker !!!
Å sen de här me att dom är så jävla arga på alla haters, FUCK YOU JA BRYR MIG INTE ALLS, DET ÄR DÄRFÖR JAG SKRIVER EN HELT AGRESSSIV TEKTS I VERSALER OCH FETSTIL FÖR JA BRYR MIG INTE ALLA E AVENSJUKA PÅ ATT JA ÄR SÅ SNYGG, NU ÄR PATTETTISKA !!!!
Å om non skriver nått kritiskt så skriver man ett jettelångt inlägg om hur lite man bryr sej eller om hur sorglig/pattetisk personen är, fasten personen inte igenklien har skrivit nåt elakt utan kanshe bara en helt vanlig fråga som bloggaren, därför att den har en ganska låg IQ-kvor missuppfattar.
MEN JAG BEHÖVER JU INTE LÄSA DERAS BLOGGAR!!111 *asaarg*
Nej men ja blir fett lack på att de åtminstonDE inte kan skriva en normal text som för de första e läsbar å för det andra stava ett ända ord rätt.
Det gör ont i min skäl.
Ridsporten - världens sämsta laganda.
(Jag har valt att censurera ansikten/namn på de bilder jag laddat upp. Tyvärr är originalen inte det.)
Det finns en sport där nästan samtliga utövare verkar lida av någon allvarligt psykisk åkomma. Jag talar om hästsporten. Det finns ingen sport där lagandan är så kass och där folk är så elaka mot varandra som inom just ridning.
När jag gick på ridskola fick man stänga av läktaren under lektionerna. Innan hade man kunnat sitta där och kolla på andra som hade lektion om man hade tråkigt eller väntade på sin egen, men inte längre eftersom tjejerna som satt där inte kunde hålla käft och langade ut spydiga kommentarer då och då.
Själva idén med en lektion är just att man ska lära sig, vilket är lärarens uppgift. Till slut blev stämningen så dålig att man helt enkelt förbjöd folk att sitta där lektionstid.
Det finns enligt mig två faktorer till varför det är så;
1) Ridning är en dyr sport, en termin på ridskola går på runt 3000kr. Tjejerna som rider är ganska ofta bortskämda pappas flickor.
2) Det är nästan bara tjejer som rider. Av någon anledning har man misslyckats i att lära småtjejer laganda utan det mesta går på att trampa på och se alla andra tjejer som potentiella rivaler.
"Stötta" och "hjälpa" finns inte i vokabulären på ridskolorna. Gör någon fel pekas det genast ut och kommenteras. Och ridlärarna ser mellan fingrarna på allt, de orkar väl inte bry sig om vad som händer utanför lektionstid.
På bilddagboken, eller daiviews som sidan nu heter, finns en grupp som heter "Hiss eller Diss" där någon laddar upp bilder på olika ryttare och under skriver man "Hiss" eller "Diss" beroende på om ryttaren har fin sits, snygga eller fula ridkläder etc.
Konstigt, det är en häst ditt aber.
Men det stannar inte där, en tjej fick en bild uppladdad på sig med orden "Diss, har blablabla blivit gulhårig eller?" man går alltså på personangrepp.
Man länkar också till en skvallerblogg där folk snokar reda på saker om folk inom ridningen. En tjej har diabetes, en annan har skaffat pojkvän och så fortsätter det i all oändlighet. De roar sig med att sprida rykten och förtal om varandra om helt meningslösa saker.
Men var är föräldrarna då?
Tyvärr är föräldrarna lika kokta som deras ungar. Det är de som har avlat fram dessa monster. Mammorna är överspacklade kärringar i rosa rysch-pysch med fruktansvärda ålderskomplex och två meter metallicmålade lösnaglar som sitter på läktaren och gapar.
Och i pappornas värld finns inte att deras lilla fjun är en elak ungjävel, det är alla andra det är fel på.
Jag ska lära min dotter att lösa bråk med fistfights istället för att frysa ut och snacka skit om folk.
Och skulle hon bli hästintresserad tänker jag försöka få in henne på western.
Kanske ska ägna fritiden åt att lära sig stava?
Givetvis finns det hästtjejer som inte är som jag nämnt ovanstående, har bland annat många kollegor som rider och som är helt underbara, men tyvärr finns det många som beter sig som arslen och det finns nog ingen ungdomssport med så utbredd mobbing som just ridsporten.
Och ingen sport där det görs så lite för att lösa det.
Ibland skäms jag för att vara tjej. Ärligt talat.
Det finns en sport där nästan samtliga utövare verkar lida av någon allvarligt psykisk åkomma. Jag talar om hästsporten. Det finns ingen sport där lagandan är så kass och där folk är så elaka mot varandra som inom just ridning.
När jag gick på ridskola fick man stänga av läktaren under lektionerna. Innan hade man kunnat sitta där och kolla på andra som hade lektion om man hade tråkigt eller väntade på sin egen, men inte längre eftersom tjejerna som satt där inte kunde hålla käft och langade ut spydiga kommentarer då och då.
Själva idén med en lektion är just att man ska lära sig, vilket är lärarens uppgift. Till slut blev stämningen så dålig att man helt enkelt förbjöd folk att sitta där lektionstid.
Det finns enligt mig två faktorer till varför det är så;
1) Ridning är en dyr sport, en termin på ridskola går på runt 3000kr. Tjejerna som rider är ganska ofta bortskämda pappas flickor.
2) Det är nästan bara tjejer som rider. Av någon anledning har man misslyckats i att lära småtjejer laganda utan det mesta går på att trampa på och se alla andra tjejer som potentiella rivaler.
"Stötta" och "hjälpa" finns inte i vokabulären på ridskolorna. Gör någon fel pekas det genast ut och kommenteras. Och ridlärarna ser mellan fingrarna på allt, de orkar väl inte bry sig om vad som händer utanför lektionstid.
På bilddagboken, eller daiviews som sidan nu heter, finns en grupp som heter "Hiss eller Diss" där någon laddar upp bilder på olika ryttare och under skriver man "Hiss" eller "Diss" beroende på om ryttaren har fin sits, snygga eller fula ridkläder etc.
Konstigt, det är en häst ditt aber.
Men det stannar inte där, en tjej fick en bild uppladdad på sig med orden "Diss, har blablabla blivit gulhårig eller?" man går alltså på personangrepp.
Man länkar också till en skvallerblogg där folk snokar reda på saker om folk inom ridningen. En tjej har diabetes, en annan har skaffat pojkvän och så fortsätter det i all oändlighet. De roar sig med att sprida rykten och förtal om varandra om helt meningslösa saker.
Men var är föräldrarna då?
Tyvärr är föräldrarna lika kokta som deras ungar. Det är de som har avlat fram dessa monster. Mammorna är överspacklade kärringar i rosa rysch-pysch med fruktansvärda ålderskomplex och två meter metallicmålade lösnaglar som sitter på läktaren och gapar.
Och i pappornas värld finns inte att deras lilla fjun är en elak ungjävel, det är alla andra det är fel på.
Jag ska lära min dotter att lösa bråk med fistfights istället för att frysa ut och snacka skit om folk.
Och skulle hon bli hästintresserad tänker jag försöka få in henne på western.
Kanske ska ägna fritiden åt att lära sig stava?
Givetvis finns det hästtjejer som inte är som jag nämnt ovanstående, har bland annat många kollegor som rider och som är helt underbara, men tyvärr finns det många som beter sig som arslen och det finns nog ingen ungdomssport med så utbredd mobbing som just ridsporten.
Och ingen sport där det görs så lite för att lösa det.
Ibland skäms jag för att vara tjej. Ärligt talat.
Min erfarenhet av pedofiler.
När jag var 12 år gammal reggade jag mig på hemsida som då hette "Vilda Webben". Ingen snuskig sida som namnet kanske antyder, utan en helt vanlig community där folk kunde skriva till varandra.
Jag blev medlem för att jag ville skriva med en av pappas väninnor som jag hade fin kontakt med.
Jag gjorde en sida, la upp en suddig webcambild på mitt ansikte och utbytte mail med den här kvinnan.
Responsen jag fick från männen där var sjuk. Män mellan 30 och 50 började bomba mig med mail.
De skrev komplimanger, att jag såg mogen ut för min ålder och gick ganska snabbt in på sexuella saker. Ett tonvis gubbar ville träffa mig IRL och ha sex.
Men 12-åring!
Aldrig under hela min tid som internetanvändare har jag fått så mycket mail som då.
Lyckligtvis var jag en förståndig tolvåring som förstod att dessa män var helt jävla sjuka i huvudet och svarade inte på mailen.
Nu har jag skrivit till ecpat online angående en 65-årig gubbe som addade mig på MSN för ett antal år sedan.
Han sa att han var pensionerad modellfotograf som gärna fotograferade tjejer bara för skojs skull.
Jo tjena, men jag började chatta med honom för att luska ut mer om hans intentions och låtsades att jag gick på hans historia.
Ganska snart blev jag addad av en 14-årig "tjej", som sa sig vara vän med denna gubbe. "Hon" hade visningsbilder på "sig själv" och då och då också bilder där "hon" sög kuk exempelvis.
Hon hade också statusar som t ex: "Om ni fyller på mitt kontantkort får ni se mig naken"
"Älskar gubbkuk" och "Sven ("modellfotograden)" är huur snäll som helst".
Jag hoppas vid gudarna att ingen naiv liten tjej därute sväljer hans historia, eller tror på den här tjejens existens. Lyckligtvis är dagens tonåringar långt mer erfarna kring det här med internet och förstår ganska snabbt om något inte stämmer.
Men det finns säkert en och annan som tyvärr går på dessa lögner.
Så om någon stöter på en liknande äcklig pedofiljävel som jag nämnde ovan, gör en insats och varna andra alternativt anmäl till ecpat. Dom ska fan inte komma undan.
Jag blev medlem för att jag ville skriva med en av pappas väninnor som jag hade fin kontakt med.
Jag gjorde en sida, la upp en suddig webcambild på mitt ansikte och utbytte mail med den här kvinnan.
Responsen jag fick från männen där var sjuk. Män mellan 30 och 50 började bomba mig med mail.
De skrev komplimanger, att jag såg mogen ut för min ålder och gick ganska snabbt in på sexuella saker. Ett tonvis gubbar ville träffa mig IRL och ha sex.
Men 12-åring!
Aldrig under hela min tid som internetanvändare har jag fått så mycket mail som då.
Lyckligtvis var jag en förståndig tolvåring som förstod att dessa män var helt jävla sjuka i huvudet och svarade inte på mailen.
Nu har jag skrivit till ecpat online angående en 65-årig gubbe som addade mig på MSN för ett antal år sedan.
Han sa att han var pensionerad modellfotograf som gärna fotograferade tjejer bara för skojs skull.
Jo tjena, men jag började chatta med honom för att luska ut mer om hans intentions och låtsades att jag gick på hans historia.
Ganska snart blev jag addad av en 14-årig "tjej", som sa sig vara vän med denna gubbe. "Hon" hade visningsbilder på "sig själv" och då och då också bilder där "hon" sög kuk exempelvis.
Hon hade också statusar som t ex: "Om ni fyller på mitt kontantkort får ni se mig naken"
"Älskar gubbkuk" och "Sven ("modellfotograden)" är huur snäll som helst".
Jag hoppas vid gudarna att ingen naiv liten tjej därute sväljer hans historia, eller tror på den här tjejens existens. Lyckligtvis är dagens tonåringar långt mer erfarna kring det här med internet och förstår ganska snabbt om något inte stämmer.
Men det finns säkert en och annan som tyvärr går på dessa lögner.
Så om någon stöter på en liknande äcklig pedofiljävel som jag nämnde ovan, gör en insats och varna andra alternativt anmäl till ecpat. Dom ska fan inte komma undan.
Dumbest question of the year.
Jag kan meddela att jag klarade teorin!
Men jag tänkte dela med mig av en av idiotfrågorna som fanns på provet.
Man fick se en bild som denna (dock inte kefft ritad i paint)
Och frågan löd;
"Vad ska du göra i den här situationen?"
Svarsalternativen var ungefär så här;
A) Jag kan fortsätta köra rakt fram
B) Jag bör sakta ner och vara beredd på att ge fri väg åt utryckningsfordon
C) Stanna vid ljussignalen
Gissa vilket svar som var rätt?
...Stanna vid trafikljuset. Eftersom det var rött.
Duuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuh.
Man får räkna med mord om man tillåter barnaga.
Jag läste metro's artikel som handlar om 3-årige Bastien i Frankrike som avled efter att hans pappa "straffat" honom genom att stänga in honom i tvättmaskinen för att sedan slå på den. http://www.metro.se/nyheter/3-arige-bastien-dodades-i-tvattmaskinen/EVHkkC!yVucYedBufUI/
Att pappan är helt från vettet råder det ingen tvekan om, men jag tycker också att det franska samhället också är skyldiga till Bastiens död.
Om man tillåter barnaga kan saker som dessa bli konsekvensen. För hur drar man gränsen mellan vad som är aga och vad som är misshandel?
Vad är ett "straff" i enlighet med barnets uppfostran och vad är regelrätt misshandel enligt fransmännen, undrar jag.
Ett blåmärke tynar med tiden bort, det gör inte de psykologiska skadorna.
Kan man inte uppfostra sitt barn utan att använda fysiska eller förnedrande bestraffningar har man problem.
Alla de underbara föräldrar som fostrat sina barn med kärlek och tillrättavisat på ett sätt som inte innefattar dessa saker kan vittna om att det fungerar alldeles utmärkt.
Problemet är bara hur vi ska få bort denna ruttna kvarleva från 1800-talet, ur dagens samhälle och få fler att kriminalisera barnaga.
Att pappan är helt från vettet råder det ingen tvekan om, men jag tycker också att det franska samhället också är skyldiga till Bastiens död.
Om man tillåter barnaga kan saker som dessa bli konsekvensen. För hur drar man gränsen mellan vad som är aga och vad som är misshandel?
Vad är ett "straff" i enlighet med barnets uppfostran och vad är regelrätt misshandel enligt fransmännen, undrar jag.
Ett blåmärke tynar med tiden bort, det gör inte de psykologiska skadorna.
Kan man inte uppfostra sitt barn utan att använda fysiska eller förnedrande bestraffningar har man problem.
Alla de underbara föräldrar som fostrat sina barn med kärlek och tillrättavisat på ett sätt som inte innefattar dessa saker kan vittna om att det fungerar alldeles utmärkt.
Problemet är bara hur vi ska få bort denna ruttna kvarleva från 1800-talet, ur dagens samhälle och få fler att kriminalisera barnaga.