Det vi har orsakat får vi också lov att städa upp.
Jag kan ärligt tycka att vi människor har en förbannad plikt att göra allt vi kan för att utrotningshotade arters fortlevnad.
För det är inte naturens eget verk att regnskogens ståtliga träd faller som furor och att dess artrikedom reduceras tillsammans med grenarna som faller mot marken.
Det är vi som är skyldiga.
Och även om vi västerlänningar gärna vill tro det så ligger inte ansvaret på oss västerlänningar, det är ju inte vi som är ute i djungeln och skövlar.
Men vi är konsumenter, vi tittar tårögt på "Mitt i naturen" när apornas skrik överröstas av munstruösa sågmaskiner och när vi inte orkar se på eländet mer plockar vi upp kontrollen från mahognybordet och byter kanal.
http://www.wwf.se/insamlingsportal/
Dagens skönhetstips
Jag drar mig för att komma med pekpinnar om hur andra människor ska se ut. Huruvida man rakar benen/armhålorna, sminkar sig etc.
Men det finns tre saker jag tycker ser väldigt ovårdat och snudd på äckligt ut.
1) Folk som har långa, ofilade, ojämna naglar.
En nagel är jättelång, en annan halvkort och alldeles trubbig, oftast pekfingernaglarna är avbrutna.
Yuck! Jag ryggar faktiskt undan för händer som ser ut så, speciellt eftersom nageltipparna ofta är gulaktiga (även hos de som inte röker, få har vita tippar)
I så fall är nagelbitare 100 gånger bättre, ett råd;
Klipp ner skiten eller fila dem jämna och måla dem!
2) Avskavt nagellack, även här ligger nagelbitarna (utan avskavt nagellack) i framkant. Jag anser det vara bra mycket fräschare med en nerbiten knappt synlig nagel än en med avskavt gammalt lack på.
Tips;
Ta bort med remover, måla om eller måla över. Allt är bättre än avskavt!
3) Ögonbryn som har letat sig ut över hela ansiktet
Ens kroppsbehåring är en personlig sak, och att ha buskiga ögonbryn är det inget fel på. Men om dessa växt ihop alternativt letat sig ut på ställen i ansiktet där det knappt kan klassas som ögonbryn längre - fram med lilla pincilinciletten och plocka bort.
Och så ett sista tips till alla er som faktiskt gillar att sminka er, om ni har ljusa ögonbryn, fyll i dessa!
Det ser väldigt mysko ut med markerade ögonfransar och ögonskugga när ögonbrynen är helt vita och icke synbara.
Det är faktiskt (enligt mig) snyggare att fylla i ögonbrynen och skita i mascaran än att till exempel göra tvärtom.
Tack och hej.
Men det finns tre saker jag tycker ser väldigt ovårdat och snudd på äckligt ut.
1) Folk som har långa, ofilade, ojämna naglar.
En nagel är jättelång, en annan halvkort och alldeles trubbig, oftast pekfingernaglarna är avbrutna.
Yuck! Jag ryggar faktiskt undan för händer som ser ut så, speciellt eftersom nageltipparna ofta är gulaktiga (även hos de som inte röker, få har vita tippar)
I så fall är nagelbitare 100 gånger bättre, ett råd;
Klipp ner skiten eller fila dem jämna och måla dem!
2) Avskavt nagellack, även här ligger nagelbitarna (utan avskavt nagellack) i framkant. Jag anser det vara bra mycket fräschare med en nerbiten knappt synlig nagel än en med avskavt gammalt lack på.
Tips;
Ta bort med remover, måla om eller måla över. Allt är bättre än avskavt!
3) Ögonbryn som har letat sig ut över hela ansiktet
Ens kroppsbehåring är en personlig sak, och att ha buskiga ögonbryn är det inget fel på. Men om dessa växt ihop alternativt letat sig ut på ställen i ansiktet där det knappt kan klassas som ögonbryn längre - fram med lilla pincilinciletten och plocka bort.
Och så ett sista tips till alla er som faktiskt gillar att sminka er, om ni har ljusa ögonbryn, fyll i dessa!
Det ser väldigt mysko ut med markerade ögonfransar och ögonskugga när ögonbrynen är helt vita och icke synbara.
Det är faktiskt (enligt mig) snyggare att fylla i ögonbrynen och skita i mascaran än att till exempel göra tvärtom.
Tack och hej.
Språkpolisen ser dig.
Kommunasm - är det en ny gren eller är det här bara ett verk av analfabet-kommunister?
Ett miljöland i framkant
Flygresa från Göteborg till Stockholm/Bromma
Restid: ca 1h
Pris ekonomiklass: 395
Tågresa Göteborg till Stockholm
Restid: ca 5 h
Pris ekonomiklass: 356
Man kanske kan börja med att göra det smidigaste färdsättet det mest ekonomiska, så att fler åker tåg och inte tar flyget korta sträckor inrikes som det absolut minst gynsamma för vår miljö.
Bara en tanke.
"Man blir inte kär i könet" - jo det blir man visst.
Det är tre faktorer som gör att jag inte tål uttrycket "man blir faktiskt inte kär i könet, man blir kär i personen!".
Den första är att det ofta sägs av 14-åringar som använder det allra keffaste argumentet de kan hitta för att ta homosexualitet i försvar.
Det behövs inget försvar! Och ska man nu försvara homosexualitet (För vilka då? Homofoberna är ett i princip utdött släkte) så kan man använda fasiken så mycket bättre argument än just detta.
Varför då?
För att om man enbart blev kär i personen hade in homo/hetero/bi-sexualitet inte funnits. Sexualiteter baseras ju på att man blir attraheras av ett visst kön och attraktionen, viljan att fortplanta oss är ju det som måste till för att vi ska bli kära.
Det är det som skiljer vänner från pojkvänner.
Vidare undrar jag hur det är att bli kär i ett kön.
"När jag drog ner kallingarna och fick se hans pulserande, något vänsterböjda kuk så föll jag handlöst".
Visserligen skulle aldrig otrohet förekomma (i så fall bara med läpparna) men personligen skulle jag finna en sådan kärlek ohållbar i det långa loppet.
Kön har aldrig varit särskilt intellektuelt lagda, de vill ju bara en sak.
Den första är att det ofta sägs av 14-åringar som använder det allra keffaste argumentet de kan hitta för att ta homosexualitet i försvar.
Det behövs inget försvar! Och ska man nu försvara homosexualitet (För vilka då? Homofoberna är ett i princip utdött släkte) så kan man använda fasiken så mycket bättre argument än just detta.
Varför då?
För att om man enbart blev kär i personen hade in homo/hetero/bi-sexualitet inte funnits. Sexualiteter baseras ju på att man blir attraheras av ett visst kön och attraktionen, viljan att fortplanta oss är ju det som måste till för att vi ska bli kära.
Det är det som skiljer vänner från pojkvänner.
Vidare undrar jag hur det är att bli kär i ett kön.
"När jag drog ner kallingarna och fick se hans pulserande, något vänsterböjda kuk så föll jag handlöst".
Visserligen skulle aldrig otrohet förekomma (i så fall bara med läpparna) men personligen skulle jag finna en sådan kärlek ohållbar i det långa loppet.
Kön har aldrig varit särskilt intellektuelt lagda, de vill ju bara en sak.
Festandets olika otaggade faser
När det kommer till att festa på krogen (åtminstone i Sverige, allrahelst Stockholm) finns en liten enemy till festandets extas. Den fienden kallar jag otaggandet, och detta fenomen uppkommer ett antal gånger under kvällen och fullständigt trashar lusten att festa.
Fas 1: transportsträckan.
Man befinner sig på en förfest och har skitkul. Man kör ölspel, jag har aldrig, pratar och har kul. Plötsligt kommer någon partypooper med den eminenta idén att dra ut på krogen.
Vägen från festen till tunnelbanan är okej, de flesta dricker på vägen, men det är när man entrar tunnelbanan som feststämningen bara dör.
Tjejen som nyss dansade på bordet har sjunkit ner i sätet och stirrar halventusiastiskt ut genom fönstret. Ett 20 minuters halvhjärtat försök att upprätthålla den stämning som fanns på förfesten, ofta utan resultat, vilket leder oss vidare till fas 2.
Beslutsfasen:
Här ska ett sällskap på kanske 15 personer bestämma var man ska gå någonstans. 15 viljor, 15 smaker, men framförallt - man ska komma överrens om ett ställe där alla, ibland i varierande åldrar kan komma in. Tillsammans med fas 1 börjar folk inte bara bli nyktra, otaggade utan nu också - irriterade.
När man slutligen kommit fram till ett ställe där man ska gå in, och sannolikt tappat en del av sällskapet som hellre vill dra hem eller någon annanstans kommer man till den tredje fasen
Köfasen:
Namnet säger allt, vi har alla varit där, i synnerlighet på hösten/vintern krävs det inte en lång stund i den här fasen för att bara vilja vända om och gå hem. Eftersom alla står på rad har man heller ingen vidare kontakt med resten av sällskapet, de flesta står bara och stampar otåligt i väntan på att komma in. En väntan som kan bli väldigt lång.
Den fjärde fasen är;
Kötillbaren-fasen
Här står det helt tillnyktrade sällskapet i kö för att få den första drinken på minst en timme, en lång, svettig, trång kö som ökar irritationen ännu mer, och här är det stor risk att stora delar av sällskapet splittras om man är på ett stort ställe. Hälften har säkerligen också glömt mobilen i jackan som hänger i garderoben. Good luck att få ihop alla igen.
När alla dessa faser passerats så brukar i regel mer än hälften av sällskapet dragit någon annanstans, stuckit hem eller helt enkelt försvunnit.
Att ha en utgång med ett stort sällskap är nästintill omöjligt om man inte befinner sig på exempelvis en finlandsfärja där folk inte kan försvinna någonstans mer än till hytten.
Här smiter ingen någonstans minsann!
Det jag lärt mig under mina 4 år på krogen är följande;
Har man svinkul på förfesten - stanna där! Det blir troligtvis inte roligare ute på krogen utan tvärtom.
En hemmafest är mycket mer social och man kan fortfarande dansa, fucka ur och ha en massa roliga lekar.
Och remember folks - det blir inte roligare än vad man gör det!
Fas 1: transportsträckan.
Man befinner sig på en förfest och har skitkul. Man kör ölspel, jag har aldrig, pratar och har kul. Plötsligt kommer någon partypooper med den eminenta idén att dra ut på krogen.
Vägen från festen till tunnelbanan är okej, de flesta dricker på vägen, men det är när man entrar tunnelbanan som feststämningen bara dör.
Tjejen som nyss dansade på bordet har sjunkit ner i sätet och stirrar halventusiastiskt ut genom fönstret. Ett 20 minuters halvhjärtat försök att upprätthålla den stämning som fanns på förfesten, ofta utan resultat, vilket leder oss vidare till fas 2.
Beslutsfasen:
Här ska ett sällskap på kanske 15 personer bestämma var man ska gå någonstans. 15 viljor, 15 smaker, men framförallt - man ska komma överrens om ett ställe där alla, ibland i varierande åldrar kan komma in. Tillsammans med fas 1 börjar folk inte bara bli nyktra, otaggade utan nu också - irriterade.
När man slutligen kommit fram till ett ställe där man ska gå in, och sannolikt tappat en del av sällskapet som hellre vill dra hem eller någon annanstans kommer man till den tredje fasen
Köfasen:
Namnet säger allt, vi har alla varit där, i synnerlighet på hösten/vintern krävs det inte en lång stund i den här fasen för att bara vilja vända om och gå hem. Eftersom alla står på rad har man heller ingen vidare kontakt med resten av sällskapet, de flesta står bara och stampar otåligt i väntan på att komma in. En väntan som kan bli väldigt lång.
Den fjärde fasen är;
Kötillbaren-fasen
Här står det helt tillnyktrade sällskapet i kö för att få den första drinken på minst en timme, en lång, svettig, trång kö som ökar irritationen ännu mer, och här är det stor risk att stora delar av sällskapet splittras om man är på ett stort ställe. Hälften har säkerligen också glömt mobilen i jackan som hänger i garderoben. Good luck att få ihop alla igen.
När alla dessa faser passerats så brukar i regel mer än hälften av sällskapet dragit någon annanstans, stuckit hem eller helt enkelt försvunnit.
Att ha en utgång med ett stort sällskap är nästintill omöjligt om man inte befinner sig på exempelvis en finlandsfärja där folk inte kan försvinna någonstans mer än till hytten.
Här smiter ingen någonstans minsann!
Det jag lärt mig under mina 4 år på krogen är följande;
Har man svinkul på förfesten - stanna där! Det blir troligtvis inte roligare ute på krogen utan tvärtom.
En hemmafest är mycket mer social och man kan fortfarande dansa, fucka ur och ha en massa roliga lekar.
Och remember folks - det blir inte roligare än vad man gör det!
Skönhet har aldrig skyddat oss från olycka.
Jag blev inspirerad av Lady Dahmers inlägg om tjejtidningar och skönhet http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/2011/october/utkast-okt-27-2011.html
Då vill jag berätta en väldigt privat sak som bisarrt nog är sann.
När jag mår dåligt tänker jag alltid "Om allt går åt helvete nu klipper jag page och färgar håret kolsvart". Så ligger jag och funderar över allt jag skulle kunna förändra med mitt utseende för att få en nystart.
Så hjärntvättad är jag om hur viktigt utseendet är.
Som om det skulle spela någon roll vilken frisyr jag har om det är insidan som skaver.
Men gräver man lite djupare inser man snart att det tankesättet inte är särskilt ologiskt med tanke på vilka värderingar man blir matad med sedan barnsben.
"Så går du ner 3 kilo på 2 veckor", "Så får du den perfekta looken".
Man får lära sig hur man ska må bättre med sig själv - men förändringen måste ske på utsidan.
Det står väldigt få rader om hur man förbättrar sin självkänslan utan att göra dessa justeringar eller hur man lär sig älska sig själv - precis som man är.
Vi har fått lära oss att det yttre är av största vikt för att må bra. Men tar mig sig en titt runtomkring sig inser man snart att det är en ren lögn.
För om det vore så enkelt som att skönhet generade i lycka hur kommer det sig då att Marilyn Monroe, en av världens största sex-ikoner dog i överdos av baributaner endast 36 år gammal?
Eller att modellen Ruslana Korshunova valde att avsluta sitt liv, trots en strålande karriär 26 år gammal?
Vi lurar oss gärna att tro att skönhet skonar oss från livets alla baksidor, om man är snygg så är ens partner aldrig otrohet. Om så vore fallet skulle aldrig Tiger Woods aldrig bedragit sin hustru Elin, som av många anses vara en av världens vackraste kvinnor, Sienna Miller är inte heller direkt ful, trots detta pippade hennes man med barnflickan.
Jag menar inte att det är fel att bry sig om sitt yttre, men vi måste börja förflytta det överdrivna fokus som finns på utseendet och förstå att välmående är en långt mer komplex mekanism än bara ett vackert tryne.
Skönhet varierar dessutom beroende på vem du frågar och var i världen du befinner dig.
Men det inre välmåendet är allomfattande och av högsta vikt när det kommer till lycka.
Det är dags att vi lär oss hur vi vårdar vårt inre, för utan det spelar resten ingen roll.
Då vill jag berätta en väldigt privat sak som bisarrt nog är sann.
När jag mår dåligt tänker jag alltid "Om allt går åt helvete nu klipper jag page och färgar håret kolsvart". Så ligger jag och funderar över allt jag skulle kunna förändra med mitt utseende för att få en nystart.
Så hjärntvättad är jag om hur viktigt utseendet är.
Som om det skulle spela någon roll vilken frisyr jag har om det är insidan som skaver.
Men gräver man lite djupare inser man snart att det tankesättet inte är särskilt ologiskt med tanke på vilka värderingar man blir matad med sedan barnsben.
"Så går du ner 3 kilo på 2 veckor", "Så får du den perfekta looken".
Man får lära sig hur man ska må bättre med sig själv - men förändringen måste ske på utsidan.
Det står väldigt få rader om hur man förbättrar sin självkänslan utan att göra dessa justeringar eller hur man lär sig älska sig själv - precis som man är.
Vi har fått lära oss att det yttre är av största vikt för att må bra. Men tar mig sig en titt runtomkring sig inser man snart att det är en ren lögn.
För om det vore så enkelt som att skönhet generade i lycka hur kommer det sig då att Marilyn Monroe, en av världens största sex-ikoner dog i överdos av baributaner endast 36 år gammal?
Eller att modellen Ruslana Korshunova valde att avsluta sitt liv, trots en strålande karriär 26 år gammal?
Vi lurar oss gärna att tro att skönhet skonar oss från livets alla baksidor, om man är snygg så är ens partner aldrig otrohet. Om så vore fallet skulle aldrig Tiger Woods aldrig bedragit sin hustru Elin, som av många anses vara en av världens vackraste kvinnor, Sienna Miller är inte heller direkt ful, trots detta pippade hennes man med barnflickan.
Jag menar inte att det är fel att bry sig om sitt yttre, men vi måste börja förflytta det överdrivna fokus som finns på utseendet och förstå att välmående är en långt mer komplex mekanism än bara ett vackert tryne.
Skönhet varierar dessutom beroende på vem du frågar och var i världen du befinner dig.
Men det inre välmåendet är allomfattande och av högsta vikt när det kommer till lycka.
Det är dags att vi lär oss hur vi vårdar vårt inre, för utan det spelar resten ingen roll.
Däggdjuren som blir äcklade av di.
Jag förstår inte hur folk kan vara så jävla känsliga för amning.
"Man vill ju inte ha en patte upptryckt i ansiktet när man äter".
Jag har under mitt 21-åriga liv fått en tutte i ansiktet från en främmande människa på offentliga platser. Jag vet inte vilka psykfall de har träffat på men det låter onekligen obehagligt.
Bland allt onaturligt och artificiellt som finns ibland oss har vi liksom glömt bort de mest naturliga basic-grejerna, som amning. Det får man ju ändå säga är den mest naturliga sak i världen.
Att ge sin avkomma di. Precis som alla andra däggdjur.
Ingen utbrister äcklat "Men blä, fyfa-aan" om de ser ett litet lamm dia från mamma får. Inte heller när kaninungar eller hundvalpar gör det. Men om en människa diar sitt barn på offentlig plats tar det hus i helvete.
Det gör ingenting att vi får pattar upptrycka i ansiktet på reklampelare överallt, eller på tidningsomslag. För bröst är ju skapta för att behaga ögat. Eller?
Sluta överreagera, en mamma med ett litet barn har inte så stora valmöjligheter om ungen blir hungrig mitt under restaurangbesöket. Du behöver inte stirra på vederbörande, och de allra flesta mammor (i alla fall de jag känner) viker diskret upp tröjan och döljer amningen med en filt.
Men jag tycker inte ens det ska behövas.
Om ni är så pattkänsliga förstår jag inte ens hur ni lyckas bläddra er igenom en Aftonbladet Klick, det måste vara en oerhört traumatisk upplevelse.
"Man vill ju inte ha en patte upptryckt i ansiktet när man äter".
Jag har under mitt 21-åriga liv fått en tutte i ansiktet från en främmande människa på offentliga platser. Jag vet inte vilka psykfall de har träffat på men det låter onekligen obehagligt.
Bland allt onaturligt och artificiellt som finns ibland oss har vi liksom glömt bort de mest naturliga basic-grejerna, som amning. Det får man ju ändå säga är den mest naturliga sak i världen.
Att ge sin avkomma di. Precis som alla andra däggdjur.
Ingen utbrister äcklat "Men blä, fyfa-aan" om de ser ett litet lamm dia från mamma får. Inte heller när kaninungar eller hundvalpar gör det. Men om en människa diar sitt barn på offentlig plats tar det hus i helvete.
Det gör ingenting att vi får pattar upptrycka i ansiktet på reklampelare överallt, eller på tidningsomslag. För bröst är ju skapta för att behaga ögat. Eller?
Sluta överreagera, en mamma med ett litet barn har inte så stora valmöjligheter om ungen blir hungrig mitt under restaurangbesöket. Du behöver inte stirra på vederbörande, och de allra flesta mammor (i alla fall de jag känner) viker diskret upp tröjan och döljer amningen med en filt.
Men jag tycker inte ens det ska behövas.
Om ni är så pattkänsliga förstår jag inte ens hur ni lyckas bläddra er igenom en Aftonbladet Klick, det måste vara en oerhört traumatisk upplevelse.
Lär er skilja på person och sakfråga!
Vi svenskar verkar ha stora problem att skilja på person och sakfråga. Jag tänker då främst på integrationspolitiken. Jag kom att tänka på detta när jag läste om den 90-åriga Ukrainska damen som blev utvisad (hur tänkte dem där?)
Efter att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen stod alla med gapande munnar och frågade sig "hur?"
Är det verkligen så svårt att räkna ut?
Den mest simpla och sannolika förklaring är att folk vill ha förändring i intregrationspolitiken. En förnyad, bättre sådan som på allvar tar tag i segregation med mera.
En holländsk politiker sa en gång: "Genom att inte tala om integrationsproblem lägger man över problemet i händerna på högerextrema grupper".
Men det mest märkliga är ändå att man med "integrationspolitik" gör antagandet att folk menar invandrarna själva.
Jag har svårt att förstå hur man gör den här kopplingen, för om man kritiserar integrationspolitiken kritiserar man systemet och politikerna som gör föga för att förändra det till det bättre.
Jag tror få personer tänker:
"Jävla Fatima, det är hennes fel att integrationspolitiken här i Sverige är helt dysfunktionell" däremot funderar man på varför politikerna ignorerar en fråga som är så viktig för alla.
När Sverigedemokraterna som ensamt parti som överhuvudtaget nämnt frågan i sitt partiprogram helt väntat tagit sig in i riksdagen var det ingen politiker som klev upp och sa "Eftersom denna frågan uppenbarligen är så viktig för er kommer vi ta upp den på en mogen och saklig nivå"
Men istället för att göra det och belysa en fråga som berör oss alla valde man att fjanta runt och göra en massa utspel som att vägra sätta sig i samma sminkloge som Jimmie Åkesson.
Jättegulligt, men på vilket sätt stillade det missnöjet som uppenbarligen orsakade valsiffrorna?
Det är dags att lyfta frågan och se vilka förbättringar som behövs göras. I Sverige dagsläget finns i princip bara två läger, de som inte talar alls och de som tycks se enkla lösningar. Förbättringar behöver inte vara synonymt med att "sätta alla på ett plan och skicka hem dem".
Att ställa sig kritisk till den rådande integrationen är att kritisera politikerna och de idéer till förbättring som lyser med sin frånvaro och inte de som kommer hit.
Ingen vill leva i ett olja-med-vatten-samhälle.
Detta är en viktig fråga för alla svenskar, oavsett vilken geografisk utgångspunkt man har.
Hormones from hell - om p-piller och dess biverkningar
Jag har skrivit om det förut men kände att jag inte kunde låta bli när jag läste en artikel i metro om att kvinnor som går på p-piller dras till tryggare män då deras hormonella tillstånd är jämförbart med en gravid kvinna.
Det är förvisso jättebra, att de dras till trygga män, men jag vill ändå ge en liten spark i röven till alla hormonella preventivmedel men kanske mest till de som skriver ut dem.
Det är fantastiskt att vi har preventivmedel som förhindrar oönskade graviditeter och ger oss kvinnor frihet, men samtidigt blir jag lite mörkrädd över hur dåligt informerade de flesta är om preparatens verkan.
För många fungerar det utmärkt och det är kanon! Men det finns en stor grupp som får problem som de inte kan härleda till preparatet. Då talar jag bland annat om oförklarlig nedstämdhet och minskad lust.
Jag har hört och själv upplevt många gånger att tjejer helt plötsligt har tappat lusten eller blivit deppiga. De kan inte hitta någon klar orsak till det och eftersom barnmorskorna inte gärna talar om att dessa biverkningar kan uppstå därför kanske inte den första tanken att det beror på p-medlet.
Ofta får tjejerna höra att det bara är att stå ut och att biverkningarna så småningom går över.
Argumentet att "det är väl bättre än att bli gravid" används ganska flitigt och råd ges att man ska vänta i tre månader innan man ens börjar diskutera att byta preventivmetod.
Det är om problemen kommer i början, om de uppstår efter att man haft sitt preventivmedel ett tag blir problematiken än mer komplex eftersom kvinnan själv inte kan koppla sina symtom med p-medlet samt att barnmorskor inte är alltför frikostiga med den informationen.
Man får inte glömma bort att många av dessa preparat innehåller hormonella sammansättningar som hämmar ägglossningen, vilket är det som driver oss att reproducera, kroppen skickar ut en bomb med hormoner under ägglossningen som gör oss pilska och förmanar oss att göka som kaniner.
Dock är människors sex en lite mer komplex mekanism än bara reproduktion, men man bör vara medveten om vilken inverkan hormoner har på oss i stort och vilka funktioner man eventuellt distraherar.
Jag var 20 år fyllda när jag fick reda på att det fanns ett hormonfritt preventivmedel som jag kunde använda. Då hade jag plågats av diverse p-piller i ett par år.
Trots att jag gick till ungdomsmottagningen och förklarat att jag blev fet, tjurig och
frigid var det ingen som ens föreslog att jag skulle byta metod.
Jag fick kämpa för att ens få byta till en mindre vanlig p-pillersort.
Det jag vill få sagt är att informationen gällande preventivmedlens negativa biverkningar är väldigt sparsamma(troligen i rädsla för att många skulle bli skrämda) så måste vi kanske ta reda på den informationen själva.
Det är inte meningen att man ska må dåligt av sitt preventivmedel och börjar man bli nedstämd eller får något annat problem bör man uppmärksamma det och ta det på allvar.
Hormonella preventivmedel är inte bara av ondo, alla olika påverkbara och vissa märker knappt någon skillnad.
Men för de inte tål dessa lika bra finns alternativ med låg hormondos eller inga alls.
Var påstridig och envisa, läs på om alternativen och slutligen - gå för bövelen till läkaren och kolla upp om ni börjar må dåligt - det ska vara en fröjd att göka.
(Och så vill jag slå ett slag för den här fantastiska lilla saken http://preventivmedel.nu/preventivmedel/kopparspiral/)
Det är förvisso jättebra, att de dras till trygga män, men jag vill ändå ge en liten spark i röven till alla hormonella preventivmedel men kanske mest till de som skriver ut dem.
Det är fantastiskt att vi har preventivmedel som förhindrar oönskade graviditeter och ger oss kvinnor frihet, men samtidigt blir jag lite mörkrädd över hur dåligt informerade de flesta är om preparatens verkan.
För många fungerar det utmärkt och det är kanon! Men det finns en stor grupp som får problem som de inte kan härleda till preparatet. Då talar jag bland annat om oförklarlig nedstämdhet och minskad lust.
Jag har hört och själv upplevt många gånger att tjejer helt plötsligt har tappat lusten eller blivit deppiga. De kan inte hitta någon klar orsak till det och eftersom barnmorskorna inte gärna talar om att dessa biverkningar kan uppstå därför kanske inte den första tanken att det beror på p-medlet.
Ofta får tjejerna höra att det bara är att stå ut och att biverkningarna så småningom går över.
Argumentet att "det är väl bättre än att bli gravid" används ganska flitigt och råd ges att man ska vänta i tre månader innan man ens börjar diskutera att byta preventivmetod.
Det är om problemen kommer i början, om de uppstår efter att man haft sitt preventivmedel ett tag blir problematiken än mer komplex eftersom kvinnan själv inte kan koppla sina symtom med p-medlet samt att barnmorskor inte är alltför frikostiga med den informationen.
Man får inte glömma bort att många av dessa preparat innehåller hormonella sammansättningar som hämmar ägglossningen, vilket är det som driver oss att reproducera, kroppen skickar ut en bomb med hormoner under ägglossningen som gör oss pilska och förmanar oss att göka som kaniner.
Dock är människors sex en lite mer komplex mekanism än bara reproduktion, men man bör vara medveten om vilken inverkan hormoner har på oss i stort och vilka funktioner man eventuellt distraherar.
Jag var 20 år fyllda när jag fick reda på att det fanns ett hormonfritt preventivmedel som jag kunde använda. Då hade jag plågats av diverse p-piller i ett par år.
Trots att jag gick till ungdomsmottagningen och förklarat att jag blev fet, tjurig och
frigid var det ingen som ens föreslog att jag skulle byta metod.
Jag fick kämpa för att ens få byta till en mindre vanlig p-pillersort.
Det jag vill få sagt är att informationen gällande preventivmedlens negativa biverkningar är väldigt sparsamma(troligen i rädsla för att många skulle bli skrämda) så måste vi kanske ta reda på den informationen själva.
Det är inte meningen att man ska må dåligt av sitt preventivmedel och börjar man bli nedstämd eller får något annat problem bör man uppmärksamma det och ta det på allvar.
Hormonella preventivmedel är inte bara av ondo, alla olika påverkbara och vissa märker knappt någon skillnad.
Men för de inte tål dessa lika bra finns alternativ med låg hormondos eller inga alls.
Var påstridig och envisa, läs på om alternativen och slutligen - gå för bövelen till läkaren och kolla upp om ni börjar må dåligt - det ska vara en fröjd att göka.
(Och så vill jag slå ett slag för den här fantastiska lilla saken http://preventivmedel.nu/preventivmedel/kopparspiral/)