Fördomar
Är det bara jag som går runt med föreställningen att alla mörka kvinnor sjunger bra?
Det sjuka är att den fördomen nästan alltid stämmer, idag tjuvlyssnade jag på grannkvinnan som var påväg ut i porten och skulle förklara en sång för sin väninna, "du vet den här...", tror ni inte människan sjunger som en gospelgudinna?!
Alla fördomar är inte negativa sådana, som att asiater är brighta exempelvis.
Nej, ni är inte "jämställda".
Lady Dahmer skrev nyligen ett blogginlägg om tröjan som H&M lanserat med motiv av Tupac Shakur. I inlägget kritiserar hon motivet med anledning av att Tupac dömdes för sexuellt utnyttjande av ett fan 1994. Vilket är ironiskt med tanke på att hon kallar sig själv för "Lady Dahmer" efter Jeffrey Dahmer, en riktig mysgrabb som var seriemördare, nekrofil och kannibal och skändat/våldtagit och mördat minst 17 offer under 13 års tid.
Men just det - hon valde ju namnet innan hon blev känd och hade ju då inte en tanke på att hon skulle bli känd och att hennes namn skulle dra in pengar, sedan att en så kallad feminist döper sin blogg efter den som står längst ifrån feministiska värderingar man kan komma är ju en annan femma, hon har förvisso en hel del bra poänger i sina inlägg men detta är inte ett utav dem.
Hur som helst, detta inlägget handlar egentligen inte om den paradoxala lilla parentesen utan om varför jag aldrig kommer att kalla mig feminist.
Jag är uppväxt med en jämnställd pappa, han klädde dock inte mina bröder i kjol (även om min yngre bror finns på bild med en scottrutig kjol runt halsen och en gummistövel på ena foten, men det hör inte hit), men han var jämställd på de bitarna som faktiskt betyder något.
Det var liksom självklart att han och mamma delade precis lika på alla sysslor, och trots att han var en stor arbetarkarl behandlade han alla kvinnor med respekt. Jag är också uppväxt med två bröder som jag älskar, och när någon blandar ihop dessa fina killar med män som våldtar och kränker kvinnor. Det finns ingenting som gör mig så jävla förbannad.
Nej, mina vänner, det är inte "män" som våldtar, som kränker, det är idioter. För den som är något sånär närvarande i verkligheten vet man att kvinnor kan vara värst när det kommer till att kränka sina medsystrar av olika anledningar, exempelvis att kvinnan ligger lite för mycket med lite för många, att denne är tjock, inte använder smink, ja listan kan göras lång och det är mycket oftare som just kvinnor gör dessa antydningar än att män gör det.
Män har också orimliga krav på sig, de har också en stram norm att följa, de har också kroppsideal som ligger och flåsar i nacken, de behandlas också orättvist på olika sätt. En liten pojke som blir kränkt blir tillsagd att han ska "man up" och sluta böla, män som är deprimerade hamnar på häktet istället för inom vården. Förstår ni vart jag vill komma?
Jag är starkt emot att kalla mig feminist av den anledningen att ordet inbegriper ett av könen, hur det kan representera jämställdhet övergår mitt förstånd.
Inlägget, som LD skriver om handlar om de kränkningar hon blir utsatt för på Facebook, det är naturligtvis inte okej, hon blir kallad både det ena och det andra och folk önskar att hon blir våldtagen etc, vilket ju är att ta i så man spricker och enligt mig ett tecken på total avsaknad av adekvat argumentationsförmåga hos dessa personer.
Något som dock gjorde mig nästan minst lika arg var det här stolpskottet som kommenterat på LD:s blogginlägg:
För det första, undrar jag hur människan tänker med tanke på att det var långtifrån bara män som skrivit kränkande saker utan det var också kvinnor.
För det andra, när man utmärker sig som "manshatare" är det mina fina killar som man också säger sig hata. Det är mina underbara bröder och min fina pappa som man anser sig ha rätten att hata.
De som inte gjort en fluga förnär.
Man talar ofta om att inte dra folk över en kant, men detta gäller tydligen inte när det kommer till män.
Då är det fritt fram att hata, avsky och tala om "männens övergrepp" och därmed helt ogenerat klumpa ihop alla män till en enda svinaktig massa som utgör ett hot mot oss kvinnor.
Det får en att fundera över hur långt de personernas intellekt sträcker sig.
Därmed inte sagt att man inte ska kämpa för lika villkor och lika löner samt människors rätt både i Sverige och utomlands.
Jag begriper inte hur en människa funtad om man kallar sig själv "manshatare", jag förstår framförallt inte hur man kan vara så naiv och intellektuellt torrlagd att man tror att all världens ondska beror på männen, att alla orättvisor som vi kvinnor utsätts för är männens fel.
Öppna ögonen så får du se en annorlunda verklighet, den här typen av människor är exakt samma sak som när människor anser att det är en specifik folkgrupp som utgör roten till alla problem, det sjuka är bara att de ser ingen skillnad på det.
Man bör tänka efter en extra gång innan man kallar sig manshatare, då det innefattar ens pappa, bröder, morfar och farfar, dessutom är det extra förvånansvärt att just feminister gör detta, som strävar efter att plana ut skillnader, men istället förstärker dem.
I slutändan är vi alla människor och det kommer alltid finnas idioter, oavsett kön eller härkomst. Det blir många att hata om man väljer att dra alla, oavsett grupp, över en kant.
Världen är störd.
Var finns det så kallade I-landet (länderna) USA någonstans på kartan undrar jag?
Man skall inte hymla med framgångarna.
By the way, jag älskar folk som bloggar som har typ tre läsare och skriver att de "driver" en blogg. Låter som de har värsta företaget, men å andra sidan, bloggar med egopics och bilder på nyinköpta nagellack (ja, hej jag känner mig träffad) är de som toppar listorna så det kanske är lite adekvat i alla fall.
"Jag är inte razizt"
Men allvarligt talat folks, vad är det här med att i helt irrelevanta sammanhang poängtera att man inte är rasist, oftast felstavat dessutom.
"Alltså, jag är inte rasist, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i inlagd gurka"
"Jag är verkligen inte rasist men jag tycker att det är dåligt att äpplena på ica kommer från Argentina".
Det ironiska är också att det är ofta folk som själva gapar om att man inte får ha svenska flaggor på balkongen utan att bli kallad rasist.
Sen när då undrar jag? Jag har aldrig i mitt liv stött på en enda människa, oavsett härkomst som har sagt att de tycker att en svensk flagga som dekoration på något sätt är rasistisk.
Ej heller har jag under mitt 22 åriga liv blivit kallad rasist, trots att jag inte öppet poängterar att jag inte är det. Såvida man inte står på stan och heilar eller dunkar vit-makt musik så är det väl snarare så att folk förutsätter att man inte har något emot främmande folkgrupper.
Man kan till och med, mina vänner, tycka att integrationspolitiken suger getpung utan att vara vare sig det ena eller det andra. Då kritiserar man politiken, inte människorna som berörs av den, vilket ju är oss alla. Då ger man en brasklapp till Reinfeldt och co, för jag förmodar att det inte är Kadhija som förra året anlände från Somalien som är upphov till hur vi hanterar integrationen här i Sverige.
Det är inte hon, som stiftat lagarna eller som på något sätt reglerar hur vi hanterar folk som kommer hit från främmande länder.
Det skulle vara som att säga "Det är de där jävla iraniernas fel att infrastrukturen i Södermanlands län är totalt ofungerande, ut med dom!"
Sedan finns det ju både rasister och nazister, vilket inte är samma sak, kan sägas, men de utmärker sig själva ganska tydligt i alla fall så vi andra behöver inte rista in i pannan att vi inte tillhör dessa grupper.
Nej men på riktigt, det blir bara löjligt. Ha era Sverigetröjor och Sverigeflaggor, älska detta igensnöade mörka lilla land ingen kommer någonsin tro att ni är rasister, inte ens invandrarna själva, they couldn't care less.
Vad anbelangar stavningen så stavas rasist med ett s och nazist stavas med ett z.
Racist är den engelska stavningen och razist är bara språkligt katastrof.
Tack för mig.
Akutbesök ökar explosionsartat - jag vet varför.
På lunchen idag fick jag syn på den här artikeln i DN. "Akutbesöken ökar explosionsartat", lite längre ner "Varför är en fråga som alla akutkliniker diskuterar"
Hur många gånger har man inte ringt till vårdcentralen för att få beskedet att:
1. Telefontiden är mellan typ 10 och 11
2. Det finns inga fler besökstider kvar för dagen.
Det finns så många åkommor som man egentligen inte behöver besöka akuten för men som man måste besöka akuten därför att inga andra alternativ finns.
Jag kan ta urinvägsinfektion som ett perfekt exempel. För er som inte har haft det kan jag säga att det känns som att pissa ut taggtråd. Ofta kommer symptomen inte stegvis utan en dag säger det "pang"och så sitter du där och vrålar när du slår en drill.
Det är lätt diagnostiserat, ett kissprov sen är det klart, därefter skrivs penicillin ut och tillfrisknandet går fort.
Kruxet är bara att om en urinvägsinfektion är obehandlad för länge går infektionen upp i njurarna, det är då det börjar bli riktigt illa. Går man tillräckligt länge med en obehandlad infektion där kan man i värsta fall bli föremål för dialysbehandling eller ännu värre en njurtransplantation om man får njursvikt.
Jag själv drabbades av en njurbäckensinfektion i Peru. Jag hade haft symptom långt innan men vi var långt ifrån en vårdcentral och väntade på att det kanske "skulle bli bättre". Plötsligt fick jag outhärdliga smärtor i ryggen som kändes som knivstötar och jag förstod inte varför. Jag blev släpad till vårdcentralen där jag tuppade av.
Så varför går man överhuvudtaget till akuten för dylika besvär som både är lättdiagnostiserade och lättbehandlade? Enkelt - det finns ingen annan stans att gå! De flesta vårdcentraler har mycket begränsade telefon-och öppettider. Får man då en akut urinvägsinflammation klockan 8 på kvällen finns ingen annan vårdgivare att vända sig till. Eller om alla tider är fullbokade redan på förmiddagen.
Än värre är det om man har gynekologiska besvär (det omfattar lite mer än könssjukdomar för de som undrar). Väntetiden till en gynekolog ligger på runt 4 veckor. Ingen skulle be någon med en lunginflammation vänta i en månad för att söka för de besvären, men har man problem med reproduktionsorganen är det alltid så.
Jag ringde en gång för ett mycket jobbigt besvär som jag naturligtvis inte tänker dela med mig av här. Jag ringde till vårdguiden för att höra vilka alternativ jag hade förutom gynakuten. Svaret jag fick var att jag kunde ringa runt till gynekologkliniker och kolla om det fanns några avbokningstider.
Det blev som ni säkert förstår, ett besök på gynakuten som egentligen är ämnad för betydligt svårare saker som exempelvis begynnande missfall och liknande.
Det står i artikeln att 80 och 90-talister är väldigt krävande på så sätt att de har större krav än sina föregångare. Vi är vana vid snabb service och vården är inget undantag. Vi vill ha hjälp och vi vill ha det nu.
Vissa saker kan naturligtvis vänta, men det finns också "små" åkommor som faktiskt inte kan det.
En lunginflammation där man tidvis drabbas av andnöd är ett sådant tillstånd, där man kan få vård hos en husläkare, men om tiderna är slut så har man inget annat val än att åka in till akuten.
Vårdguiden startades för att minska belastningen på allehanda vårdinrättningar, eftersom folk då kunde ringa in och rådfråga om sina symptom där istället för att direkt besöka vårdcentraler eller akutmottagningar.
Problemet är bara att vårdguiden inte löser de situationer då man måste gå på ett besök, folk vet helt enkelt inte var de ska vända sig om det är utöver ordinarie besökstider.
Nu har jag sådan tur att jag har en fantastisk vårdcentral som är öppen veckans alla dagar 7-22, så jag kan vända mig dit för hyfsat akuta besvär, men det är långt ifrån alla vårdcentraler med så generösa öppettider.
Nu har vi problemet, jag har också förslag på lösning.
1. Fler, små akutmottagningar för besvär liknande de jag nämnt ovan, gärna utrustade med röntgen så att de som misstänker benbrott kan konstatera det där först och inte behöver åka in om det bara är en stukning.
2. Tydliga direktiv om var man kan vända sig om man inte är föremål för ett akutbesök på de stora sjukhusen.
Visst kan man tycka att en urinvägsinfektion och lunginflammation inte direkt är ett legitimt skäl att kalla på ambulans, men faktum är att det är väldigt plågsamma besvär som kan generera i något mycket värre om det förblir obehandlat.
Knappt vårdcentralerna själva vet var man ska vända sig med gynekologiska besvär som inte kan vänta i 4 veckor, hur ska vi då veta?
Finns det ens några alternativ för halv-akuta besvär som innebär att man slipper vänta i 4 timmar på akuten? Sådana frågor måste det finnas tydliga svar till, det tror i alla fall jag skulle minska trycket på landets akutmottagningar avsevärt och ge läkarna mer tid med de patienter som faktiskt behöver det mest.
Ta seden dit man kommer gäller även oss.
Imorse låg jag och slötittade på "Locked up abroad", ett National Geographic program som handlar om klantiga och framförallt korkade västerlänningar som åker utomlands, oftast till Sydamerika för att smuggla knark.
Historierna ser alltid likadant ut, de är naturligtvis änglar som bara ville tjäna lite cash och sedan kom den stora stygga polisen och grep dem i tullen.
Gemensamt är också att de med hjälp av släktingar och vänner lyckats få tag i pengar för att muta poliser och advokater och fått sina straff kortade till en bråkdel av vad de skulle ha varit.
En kille som blev dömd till 25-års fängelse fick sin pappa att muta en advokat med en oskyr summa pengar, advokaten bad sedan domaren att "ta semester" och bytte sonika ut denne mot en nyskolad domare som han kunde dribbla med lite som han ville.
Jag klarar knappt av att se program som dessa, de är så äckligt vänsterländsk vinklade att man nästan får lust att kräkas lite. Det är så synd om dessa smugglare som bara skulle göra det som en engångsgrej men sedan hamnade i nerbajsade celler med kackerlackor och mördare.
Guess what, det är så utomlands. Det är inte som i ett svenskt fängelse där morddömda får god mat och ett eget rum med bekvämligheter.
Vi svenskar är så jävla noga med att man ska ta seden dit man kommer och klagar högljutt på invandrare som inte respekterar våra lagar och regler, men om någon åker fast utomlands är det helt plötsligt väldigt synd om dessa och man kämpar med alla medel för att få hem dem till Sverige eller få dem frisläppta (Annica Östlund, host)
För det första är det ens eget ansvar att ta reda på vilka lagar och regler som gäller i det land man tänkt åka till. Narkotikasmuggling är förbjudet i de flesta länder skulle jag tro och väljer man att försöka smuggla ut en resväska med kokain från exempelvis Colombia så får man också för bövelen ta konsekvenserna.
Nej, det är inte synd om en västerlänning om den får sitta och på ett våldsdrabbat fängelse i 25 långa år för personen ifråga visste mycket väl redan innan att det kunde bli konsekvenserna av dennes handlingar.
De får precis samma straff som alla andra smugglare i landet, nu är det tyvärr så att vi västerlänningar har mycket pengar i jämförelse med dessa länder och då blir det genast mycket enklare att muta vederbörande.
En kvinna rymde från borgen i Argentina, flydde till Colombia och stack sedan hem till Storbrittannien. Efter två år hemma hade hennes efterlysning blivit internationell men de Brittiska myndigheterna kirrade biffen så att hon fick stanna i landet och behövde inte ens avtjäna något straff.
Det hela framställdes som en solskenshistoria, när det i själva verket var så att kvinnan hade gjort sig skyldig till ett grovt brott och dessutom rymt ifrån det.
Saker som dessa kanske man kan fundera på när folk är arga över när det blev dispyter huruvida han skulle överlämnas till Sverige eller inte. Vi hade gjort exakt likadant.
Vad gäller att ta seden dit man kommer gäller det - tro det eller ej även oss vänsterlänningar. Sitt inte och gråt för att du hamnat i ett vedervärdigt fängelse som inte håller hotellstandard. Det var du själv som ordnade så att du fick sitta i den där cellen och helt ärligt tycker jag att man kan låta dem sitta där de sitter.
Kanske också sluta göra tårdrypande dokumentärer om dessa idioter, det är inte ett dugg synd om dem för att de råkar vara västerlänningar, tvärt om är de ovanligt korkade med tanke på den utbildning och kunskap om omvärlden som de förväntas ha.
Den svenska kulturen som jag avskyr.
Det finns vissa saker som är typiskt svenskt som får mig att vilja ta fram skämskudden och begrava ansiktet så djupt i den att jag nästan kvävs.
En av dessa situationer är när man låter kompisens unge sitta på rummet medan man äter middag.
Har man ingen skam i kroppen då? Det värsta av allt är att när man diskuterar detta med svenskar så håller de till viss del med, men kommer alltid med ett "men".
"Men" man kanske inte har lagat middag så att det räcker till alla, "men" om man inte visste att barnet skulle äta...
Det finns inga men. Det skulle aldrig vara acceptabelt att be en vuxen som är på besök att sätta sig i vardagsrummet och glutta på TV medan man sätter sig och äter. Självklart frågar man om vederbörande vill ha mat.
Och om familjen i fråga är så urbota snål att man lagar mat så att det precis räcker till en måltid per person så kan man åtminstone erbjuda barnet ett alternativ, till exempel smörgåsar eller något annat ätbart.
Hos oss fick besökande barn alltid mat om de ville och vi var en familj på sex personer med inte en alltför generös matbudget, en familj på 4 har inga ursäkter att låta någon sitta med kurrande mage på rummet.
I de flesta länder skulle man tycka att folk var fullständigt bisarra för att inte säga socialt inkompetenta om det här förekom. I Peru bjuder man alltid besökare på mat, eller snarare tvingar på dem mat oavsett hur dåligt ställt man har det.
Där finns inget som heter "men du meddelade inte en vecka i förväg att du skulle ha mat", där slänger de sonika ner en tallrik framför nyllet på dig och sedan är det varsågod.
Ibland brukar jag plåga mig själv med att läsa på forum och det driver mig nästan till tårar att se vilken oerhört sniken kultur vi har här.
Bland annat läste jag en tråd om en familj som befann sig i Thailand. De hade fått en lapp inskickad genom dörren på hotellrummet där en annan familj frågade om de kunde avvara 2 blöjor eftersom familjen skulle åka hem till Sverige snart och således tyckte det kändes onödigt att köpa ett helt nytt paket blöjor.
Hur reagerar då dessa morsor? Jo, naturligtvis är det fräckt, usch och fy, att ta kontakt med vilt främmande människor och dessutom be och något.
Att de har mage.
Detta är en naturligtvis en främmande situation för många eftersom vi i Sverige aldrig ber om något. Sköt dig själv och skit i andra. Alltid.
Om man inte bor i radhus och vill delta i en skitnödig middag med en annan familj som har exakt samma antal barn som en själva, men då måste det givetvis vara planerat.
Tänk om det skulle bli en person mer än vad man minitiöst planerat för?
Då får de sitta på rummet och leka.
Politiska strategen Almqvist.
Eftersom många nu tagit upp det moraliskt förkastliga i Almqvists uppträdande (vilket jag givetvis håller med om) tänkte jag gå emot strömmen och pin pointa det bombade i hans agerade.
För det första. Är man politiker tar man det piano ute på stan, man gör inte särskilt mycket väsen av sig, vill man bli askalas och starta innehållslösa repetativa fyllediskussioner så gör man det innanför lyckta dörrar med ens bästa buddies och inte mitt ute en krognatt i Stockholm.
För det andra så startar man inte en, som ovan nämnd diskussion med en offentlig person då det är rätt givet att hon eller han kommer gå ut till media med detta.
För det tredje så filmar man väl ändå inte hela spektaklet med en mobilkamera à la högstadiet
För det fjärde är man väl såpass begåvad att man trots sin naggade stolthet tar sitt pick och pack och sticker illa kvickt när en kraftigt berusad person börjar tjafsa med en istället för att börja tjafsa tillbaka. Politiker eller ej, vi vet alla att samtal med alkohol iblandat sällan leder till något konkret än mindre en lösning. Ta tillbaka mobilen och stick.
För det femte så går man för i helskotta inte tillbaka till den berusade personen och startar ännu ett tjafs?!
För det sjätte kallar man inte en kvinna för hora, återigen, helt öppet så att alla kan höra om man vill ha en någorlunda bra image.
För det åttonde så raderar man väl ändå den pubertala mobilfilmen och se till att ingen någonsin kan få tag på den?
För det nionde... Nej nu orkar jag inte mer. Jag tror jag har fått fram min poäng här.
Någon som behöver en media manager? Passa på nu för han lär inte vara arbetslös länge, ehe.
Måste girl power vara fjantigt?
Förlåt men är det bara jag som typ garvar lite (samtidigt som jag gråter) när jag ser löjliga tjej-inriktade saker som dessa?
Allt som har med tjejer att göra som ska stärka vår självkänsla är prytt med rosa och gulliga symboler som gör det hela omöjligt att ta seriöst.
Var ska jag börja? Bara det faktum att kampanjen faktiskt heter "Girl 4 president". 4 istället för for, så jävla hippt och coolt och girlie att man nästan kräks lite i mungipan.
Förutom detta en massa löjliga stjärnor och symboler som får mig att tänka på mina barbie-tidningar jag läste när jag var liten.
Varför sitter så få kvinnor på höga poster i näringslivet? Ja kanske för att de matas med dessa oseriösa "girl-power"-fjanterier från barnsben,
Allt som ska stärka kvinnors/tjejers självkänsla känns helt ärligt bara förlöjligande. Vi elimineras till fnittrande, sminkpratande muppar, det har jag själv upplevt live and in action när jag åt middag med min dåvarande vän och hennes kille samt dennes vänner.
"Hö hö, ni tjejer kan ju sitta där och prata smink". Och prata smink. Jag kan erkänna att jag ibland diskuterar smink med mina tjejkompisar, möjligen vilken foundation som är bäst eller liknande, men det är inget alltför vanligt förekommande samtalsämne.
Vi pratar om USA-valet, om politik, om killar, om mat, om karriär och andra saker som jag tror att de flesta pratar om.
Om man nu ska stärka tjejers självkänsla, to hell med allt glitter och rosa, lär istället tjejer hur man tar plats på ett arbete, hur man klättrar i karriären och gör det såsom man skulle presenterat det för vilket person som helst.
Jag kan ta till mig budskap utan att det måste vara omgärdat av rosa glitterhjärtan, såpass intellektuell och kapabel är jag som människa.
För det är det vi är, människor i första hand, tjejer i andra.
Det finns inget som stör mig så mycket som när man vid middagar och fester ska dela upp sig i lag. I ena hörnet sitter grabbarna och pratar motorer och whiskeysorter, i andra ska vi brudar sitta och fnittra om diors senaste mascara (ett samtalsämne som förövrigt tar slut väldigt fort, det finns liksom inget att egentligen diskutera)
Jag förstår att man vill prata om det man tycker är mest intressant och på grund av samhällets förväntningar och krav blir tjejer mer tjejiga och killar förväntas vara manliga och vara intresserade av vissa saker, men jag lovar att det finns tusentals samtalsämne som faktiskt är intressant för båda grupper.
En parodi jag gjorde av ren irritation anno 2008
Det jag vill ha sagt med mitt inlägg är att om vi kvinnor ska bli tagna seriöst där ute i den stora världen så måste vi ta oss själva på allvar först.
Framförallt så måste vi framställas på ett sätt som gör att man kan ta oss på allvar - och det är inte genom en kampanj som heter "Girl 4 president". Adjö.
Vem bryr sig om en fryst tiger?
Jag har kollat på inslaget i Kalla Fakta om Parkens Zoo's hantering av djur.
Man får se bilder på djur som ligger inslängda huller om buller i en frys, bland annat tre pumor, en mamma och två ungar som lägligt nog "dött av ålder" tre dagar innan man fick in leoparder som fick ta över deras inhängnad.
I en container låg resterna av en ovanlig antilopart som man sagt att man skickat till en annan djurpark då man inte ansåg sig ha plats för dem längre.
Jag tycker att repotaget är bra, jättebra att man belyser det fullständigt bisarra i att avliva utrotningshotade djur för att man inte hittar någon annanstans att ha dem, däremot kan jag känna att Lennart Ekdahl fokuserar lite väl mycket på just bilderna från frysen.
Kontentan här är väl ändå inte att djuren placerades i en frys, även om det ser tämligen makabert ut, de är redan döda och lider knappast av det.
Det är inte heller att barnfamiljer blir besvikna och ledsna av att se gulliga tigrar ihoptryckta med kycklingar, eller att två kastrerade afrikanska hundar avlivats utan att man informerats av detta.
Problemet är på en betydligt högre nivå än så, det är att en djurpark de facto avlivar fullt friska individer för att man inte lyckas hitta en annan park och för att man vill ha in nya djur som lockar besökare.
Do what it takes, stånga er blodiga eller ha djuren kvar.
Inga djur är någon förbrukningsvara för att vi människor ska kunna stå med våra näsor upptrycka mot rutan och se dem hoppa omkring, i synnerlighet inte djur som lider av akut utrotning, de finns på djurparkerna för att man ska kunna driva arternas överlevnad vidare.
Att lägga ner Parken Zoo kommer knappast lösa några problem, var hade man tänkt att dessa djur ska ta vägen då?
Om ingen park i Europa kan ta emot tre pumor eller två stycken antiloper, var tror man då att de djur som redan finns på Parken Zoo kommer att ta vägen?
Troligtvis inte i ett naturreservat i Namibia i alla fall.
Jag skiter i alla besvikna barnfamiljer, det väsentliga är dessa arters fortlevnad och välmående i djurparken. Med andra ord känns det inte som att bojkotta Parken Zoo känns som någon lösning, däremot är det hög tid för djurparkschefen att söka nytt jobb.
Hon skulle göra sig bättre på ett slakteri ärligt talat.
Jag är en hycklare.
Jag har varit emot vissa saker av rena principskäl, detta låter jättetöntigt men jag är en väldigt ifrågasättande person som ibland kan störa mig på att folk inte bryr sig särskilt mycket om vad som händer runtomkring i världen.
Inte ens vad som händer här i Sverige.
Ibland önskar jag att jag vore mer obrydd och sket i det mesta, men det är inte särskilt lätt alla gånger.
Ett exempel på saker jag förut tvärvägrat men till slut givit vika för är
1. Amerikanska flaggor på kläder. Jag gillar inte USA som nation (well, det är egentligen en samling nationer). Jag tycker generellt sett att folk har en otroligt skev människosyn och trots att det klassas som ett I-land så är det fullt av bakåtsträvare.
Medan andra länder kämpar för abort-och homo-rätter så gör USA precis tvärtom. De kristna fanatikerna får gapa lite för högt om både homosexualitet och aborträtt.
Jag köper religionsfrihet men inte på bekostnad av andras frihet. Det är okej att du tycker att abort och/eller homosexualitet är fel, det är din åsikt som du är berättigad till - men, det betyder inte att en hel nation ska leva efter dina moraliska preferenser.
De påstår sig vara kristna men är så inhumana att man smäller av.
Därför vill jag inte gå med deras flagga och allt vad den representerar på min kropp, tyvärr är de flesta ap-snygga tröjor försedda med en USA-flagga, så trots min avsky går jag ändå runt och bär på den.
2. Kors
För det första är jag inte kristen och det är en kristen symbol, för det andra känns det tämligen makabert att gå runt med en avrättningssymbol på sig.
"Åh vilka fina örhängen, är det giljotiner?" eller som att ha ett halsband med elektriska stolen på.
"Den här för mig står för alla människor som har blivit elade till döds".
Men, jag erkänner, jag är en hycklare, jag går runt med både kors och USA-flaggor på mig numer.
Jag har till och med varit sugen på att köpa en pälsväst, men där går faktiskt min gräns, hade jag kunnat köpa en päls där man till 100% kunde garantera att minkarna fått leva i stora inhängnader med bra mat och stimulans och att sättet de dog på var smärtfritt så fine.
Men nu finns inga sådana garantier, det är kanske inte ens en mink utan mest troligast importerad päls från länder där djurhanteringen är fruktansvärd.
Alla sitter och bölar till PETA-videos sen går de ändå och köper en jacka med pälskrage som de inte har en aning om varifrån pälsen kommer ifrån, jag betvivlar starkt att man ens bemödar sig med att fråga butiken (men de vet förmodligen inte heller)
Världen kommer kanske inte bli så mycket bättre av att lilla jag skiter i att köpa pälsföremål, men jag har i alla fall tagit ställning till att jag inte vill supporta en grym industri med mina pengar.
Nej, cyklister ska inte ta mer plats i trafiken.
För ett par veckor sedan när jag satt på tunnelbanan snokade jag på framsidan av en tidning som någon satt och läste.
Där stod det: "S-politiker uppmanar: cyklister, ta mer plats i trafiken".
Jag är ganska hård i mun när det kommer till just cyklister, men jag tycker ändå de är fantatiska. De trampar fram i ur och skur, de lättar på trycket för både kollektivtrafiken och biltrafiken i Stockholm och andra städer, de är miljövänliga och om inte annat främjar de sin hälsa.
Men, cyklister är i vissa fall självmordsbenägna och bland de mest farliga i trafiken. Att be dessa "ta mer plats" är inte bara livsfarligt utan också helt idiotiskt.
För det första orsakar cyklister som cyklar i bilvägar redan trafikstockningar som det är. De cyklar i godan ro mitt på en 50-väg där det inte alltid går att köra om p.g.a mötande bilar.
Då ligger man alltså bakom cyklisten i ca 5km/h med en pärlband av bilar bakom sig som kanske inte ser orsaken till varför det går trögt längst fram och ger sig på att försöka köra om hela faderullan.
En gång hamnade jag bakom en hurtig motionär på en 70-landsväg utan möjlighet att köra om, det är livsfarligt eftersom det kan komma någon i 70 blås bakom mig som inte hinner bromsa in i tid. Då blir inte bara jag utan troligtvis cyklisten också köttfärs.
Det andra problemet är att cyklister inte verkar vara medvetna om hur svåra de är att se. Skillnaden på en gångtrafikant och en cyklist är att gångtrafikanten aldrig rör sig jämns med bilen, utan ofta framför på synligt avstånd.
Cyklisterna å andra sidan kör precis i den döda vinkeln och dessutom rör de sig ganska fort.
Det är mitt ansvar som bilförare att alltid ha koll på döda vinkeln, men skulle jag ständigt se mig över axeln under bilkörningen kan ni förstå att det blir ganska svårt att se vart fan jag kör någonstans.
Cyklisterna har också rätt i trafiken, men att "ta mer plats" och försöka hävda sin rätt gentemot ett stort fordon är inte särskilt genomtänkt.
Man kan ju gissa vem som klarar sig sämst om det smäller, en oskyddad cyklist eller jag i min bil.
En annan spännande sak är cykelbanor som korsar vägar. En gångtrafikant ser alltid så det är fritt (oftast) innan de sätter ut foten och knallar över, cyklister däremot kan komma farande, från döda vinkeln och rakt ut på vägen.
Återigen är det mitt ansvar att hålla koll, men en smal cykeln i periferin är inte alltid så lätt att se och dessutom är det alla trafikanters ansvar att inte åka/gå ut på en väg utan att se sig för först.
Även om jag har högerregeln på min sida betyder inte det att jag kan gasa rakt ut i en korsning och förvänta mig att alla ska hinna nita för min skull.
Det handlar om respekt dels för sig själv men även för andra trafikanter. Det är inte bara jag som är i fara om jag måste tvärnita någonstans utan även bilen bakom mig och eventuella gångtrafikanter.
Så nej, kära cyklister, försök er inte på att "ta plats", det är onödigt och faktiskt farligt. Jag försöker alltid titta efter er och ser till att respektera er rätt på vägbanan, men allvarligt talat utsätt er inte för den livsfaran.
Jag vet att ni tappar fart när ni måste stanna inför korsningar, men det är en ganska trivial sak i jämförelse med vad som kan hända om en bil kör in i er.
Jag som bilist ser mig för, jag kollar en gång extra jag ser även till att ha ögonkontakt med såväl gångtrafikanter som med andra bilister i situtioner där det är viktigt att verkligen bekräfta att man sett varandra och har koll på vad den andra tänker göra härnäst.
Better safe than sorry mina vänner, jag lovar att hålla koll på er, men ni får faktiskt hålla koll på mig också.
Ömsesidig respekt är en ganska enkel och billig livförsäkring.
Detta med plastikoperationer.
Min vän sa en gång: "Om plastikoperationer och tatueringar utan målsmans tillstånd hade varit lagligt innan 18 hade jag haft en svanktatuering, stora silikonpattar och sett ut som Barbie".
Själv hade jag opererat näsa, läppar, bröst och öron. När man var 14 år var inget bra, jag har t.o.m ritat karikatyrer på mig själv och det var inga snälla sådana kan jag tala om.
Idag vill jag inte göra några operationer alls och det kan jag säga helt ärligt. Mina läppar är ganska smala, men mjuka och mysiga. De är proportionerliga till resten av mitt ansikte och detsamma gäller övriga utstickande delar.
15 år och osäker.
Ibland har jag som alla andra dåliga dagar (läs mensen) när ingenting är bra, men det hade jag haft även om jag var opererad a la Lolo Ferrari.
Om jag operar mig så är det ju inte jag längre. Då ser inte jag ut som Emma mer. Kissie ser inte ut som Kissie. Hennes originalutseende är totalt utraderat och det är det jag tycker är så synd med plastikoperationer. Man tar helt bort de personliga drag
som man föddes med och som faktiskt är ett arv från ens föräldrar.
Jag skulle kunna bekosta att se ut som en glamourmodell. Det skulle till och med vara ganska enkelt. Stora bröst, smalare näsa, mindre öron, en rejäl hårförlängning och sedan är det klart. Givetvis en smal/tränad kropp till det. Tadaa!
Men det vill jag inte. Jag vill se ut som jag.
De förändringar jag gör i form av smink, spraytans och fransförlängning som jag höll på med förut liknar jag mer vad en konstnär gör med en duk.
Min ansikte och min kropp är en staffli som jag utsmyckar då och då, som jag leker med och formar.
Men där får det också stanna.
Min kropp är en välfungerande, vacker och fantastisk maskin som jag älskar. Jag älskar mina breda höfter, mitt juicy ass och mina vackra lagomstora bröst. Det skulle jag inte vilja byta mot något i världen ärligt talat.
Jag är den enda som ser ut som jag. Det är fantastiskt när man tänker efter.
Bully - en gripande dokumentär om mobbing.
Jag vill inleda med att jag aldrig har mått så här dåligt av att skriva ett blogginlägg någonsin.
Jag har sammanställt ett bildkollage från dokmentären dox: bully som visades på SVT nyligen och fortfarande finns att se på SVTplay.
Dokumentären skildrar mobbingen i USA:s skolor, vi får följa föräldrarna till en 11-åring och en 17-åring som till slut valde att ta sina liv på grund av mobbningen. Det vidrigaste i hela den här historian är de vuxna som fullständigt handlingsförlamade står bredvid och ser på när barn blir psykiskt och fysiskt misshandlade å det grövsta.
En av killarna som blev mobbad föddes i vecka 26. 26 mina vänner, förstår ni vilka odds han hade att överleva? Han har knappt synliga men av sin tidiga födsel, han kunde ha varit gravt handikappad, han kunde varit död. Nu går han lite konstigt och är således ett lätt offer för mobbarna.
Han blir gravt misshandlad, en kille dunkar hans huvud mot stolsryggen i skolbussen.
En tjej har ett helt samhälle emot sig för att hon är lesbisk. En lärare har sagt att förr brände man homosexuella levande. En flicka orkade inte med misshandeln på skolbussen varje morgon, hon tröttnade till slut och hotade de andra barnen med sin mammas pistol för att få vara ifred. Hon blev inlåst på rättspsyk i 3 månader.
I vår skola var det hyffsat lugnt med mobbning. Vi hade så kallade Bäckaänglar, samarbete med Friends och så fort man var osams så minns jag att alla fick sätta sig i ett rum tillsammans och prata. Det gällde allt, om man kände sig utfryst, om man bråkade med någon etc.
Jag hade också ett annat skydd. Jag hade två storebröder, varav en 8 år äldre än jag, jag hade en storasyster och en galen pappa som aldrig skulle låta någon peta på hans barn.
Min syster spöade ner en kille som mobbade min ena bror på fritidsgården. Han kom aldrig i närheten av min bror efter det. Min pappa lackade ur på en unge som höll på att jävlas med mina syskon, samma sak där, aldrig mer.
För ibland är det det enda som hjälper, om pedagogiska samtal inte ger resultat så måste mobbarna förstå att barnet de hackar på inte är ensamt, utan faktiskt har folk omkring dem som bryr sig och som inte tillåter att detta pågår.
Jag grät när jag såg den här dokumentären. Jag grät också när jag tittade igenom den en andra gång för att göra kollaget.
Något jag reagerar på är när pappan till Tyler klandrar honom för att mobbingen pågår. Han säger bland annat att de aldrig kommer sluta om han inte gör något åt det.
Hur kan man lassa över det ansvaret på sin son? Hur kan man då inte själv gå med in i bussen och säga åt ungjävlarna att om de rör hans son en gång till så kommer han mala ner samtliga till köttfärs?
Och ja, när mobbing har gått så långt så får man säga så. Då är alla medel tillåtna för att få det att sluta.
Vi som inte går i skolan har också ett ansvar, vi har ett ansvar att uppmärksamma, se, agera.
Man vill ju vara en fin flicka. Eller?
Tillåt mig att få en liten hårig-militant-feminist-rage här men detta får mig att må lite lätt illa.
Varför står det "girls"? Är en kille som gökar runt inte lika mycket hoe? Är det inte vidrigt med killar som blir aspackade?
Det som gör mig ännu mer irriterad att det framförallt är tjejer som spär på detta.
"Det är inte samma sak", jo, det är exakt fucking samma sak. En asdräggig sketfull kille är minst lika "äcklig" och en kille som dunkar på allt på två ben är också en "hoe" om vi nu ska använda den benämningen.
Man gör vad man vill med sin egen kropp, tjej som kille, ingen annan är någonsin berättigad att tala om vad någon annan får och inte får göra med den.
Jag är så trött på detta att jag vill spy rakt ut. Nu är det 2012, inte 1812, move forward.
Detta går utmärkt att applicera även på den här situationen:
Bara lägg ner.
Dagens medalj.
Jag skulle vilja dela ut dagens duktighetsmedalj till den här kvinnan (hon får plus i kanten för hennes medvetenhet om att inget preventivmedel i hela världen ger 100%igt skydd)
Men tack och lov finns det amerikaner med vettiga åsikter:
Om missbruk.
Jag skulle vilja dedikera ett inlägg om missbruk.
Eftersom jag levt nära missbruk i perioder har jag ganska många åsikter i ämnet.
Jag tycker att informationen kring droger och missbruk är ganska ensidig och knapphändig. Oftast ligger fokus på skrämselpropaganda och den moraliska aspekten.
"Droger är farliga" ja men varför? På vilket sätt?
Om man tar till exempel marijuana finns inga rapporterade dödsfall som kan direkt härledas till drogen. Och alla vet att apelsinmannen är en myt och att om man får en haschpsykos så har man psykosen latent och den hade lika väl kunnat utlösas av en grav depression eller exempelvis en förlossning.
Så varför ska man inte ta droger då?
Ptja, tycker man att skrämselpropaganda is the right way to go kan man ta med alla åttondeklassare hem till min före detta killkompis. De skulle stiga in i en kvalmigt doftande lägenhet och sannolikt skulle strumporna vara svarta av det lager smuts de skulle få under fötterna.
I soffan skulle de hitta en kille som endast använder sin enaståene hjärnkapacitet till att pårökt garva åt Simpson och spela XBOX.
De skulle hitta någon som inte kan skratta hjärtligt utan att ha tagit några bloss innan och som helt har tappat sina ambitioner.
Jag kände en sån. Han påstod själv att han var korkad, men som alla andra puffare tyckte sig vara intellektuell med rökat. Illusionen av att vara en revulotionär som står utanför samhället och vars åsikt skiljer sig från alla andras. Men det är just det, en av omgärdad rök illusion.
För den här killen varken är eller var korkad. Alls. Han trodde det. Det tror många jag möter som röker, de begriper inte själva vilket intellekt de spiller.
Den killen har lagt av med det intensiva puffandet pluggar på heltid nu med väldigt bra resultat.
Det jag personligen tycker är läskigt med missbruk är att missbrukaren alltid på något sätt är frånvarande. Inte här, inte med i matchen. För oavsett om de dagliga sysslorna kan utföras utan problem tillsammans med drogen så är det alltid något som påverkar.
Man får liksom aldrig se personens rättmätiga jag. Hur hon/han är helt utan några substanser som påverkar sinnena.
Sedan har jag också mött alkoholister som envist hävdar att de är partymänniskor. En på riktigt nära håll. Och trots att alkoholen alltid utmynnade i krossade relationer, våld och sårade medmänniskor. Sitter man inte på en parkbänk och vrålar är man inte alkoholist. Punkt.
Allvarligt talat så kommer apelsinmannen myter och skrönor om att man dör vid sitt första haschbloss hålla några ungdomar borta från exempelvis röka. Många kommer säkert testa, en del kanske gör det då och då.
Det är inte det som är det farliga. Det farliga är när det verkliga livet blir så tråkigt eller jobbigt att man byter ut den mot rökdimman, alkoholruset eller något annat rus. Att det blir normen och den världen vi andra fightas med till slut blir en främmande plats.
Överdoser, snetändningar och fysiska skador är såklart inte heller särskilt önskvärt. Men det är faktiskt inte det som i det långa loppet förstör en människa, det kan jag intyga.
Det är att inte längre känna igen den du älskar, att personen inte egentligen finns där, utan bara det yttre påverkade skalet. När personen måste ha medel för att göra sådana basala saker som att asgarva eller överhuvudtaget kunna föra sig något så när socialt.
Att sakna en person som står framför en är bland det värsta som finns, eller ännu värre att en person som man inte alls visste om börjar torna upp sig. Och aldrig till det bättre.
Än värre är att personen själv inte alls uppfattar detta.
"Jag är så här", hur ska man veta hur man är om man inte varit opåverkad av något på flera år?
Jag vet en smygmissbrukare som helt har förlorat förmågan att uppfatta sociala subtila signaler. Personen förstår inte längre sociala koder utan bryter dessa ständigt genom att till exempel avbryta samtal, upprepa samma saker eller tränga sig på en person som uppenbart har dragit sig undan.
Den verkliga, nyktra världen är numer främmande mark där den här personen inte längre kan föra sig.
Och älskar man en missbrukare har man ett helvete framför sig. Den oron och smärtan kan ingen som inte varit där föreställa sig. Missbrukaren själv är inte nämnvärt påverkad av detta, personen har ju så effektivt dövat de känslorna och alla andra känslor för den delen heller.
Hur ska man kunna hantera känslor om dessa ligger nertryckta, begravda och dolda? Det påverkar alla känslor, även de positiva. Hur kan man fungera i en relation på ett normalt sätt om man inte säkert kan veta att det man känner här och nu är äkta och inte under artificiell påverkan?
Vad menar jag med allt detta då? Att man aldrig ska ta sig ett glas vin? Att det är moraliskt förkastligt att syssla med droger?
Egentligen inte. Vad jag menar är att man ska passa sig. För dopaminer som framtvingas att spruta ut ur hjärnan tar slut till slut.
Att droger inte är förenligt med livets alla faser och att man inte alltid kommer kunna leva i ruset. Förr eller senare måste man möta verkligheten som den är, och då kanske man upptäcker att den inte är så farlig om man lär sig hantera den.
För snetändningar förekommer även här.
Vi människor har alltid och kommer alltid droga med antingen alkohol eller andra substanser, antingen för att piffa upp vardagen eller för att självmedicinera mot något som skaver inom oss. Själv missbrukar jag cigg så jag vet hur det är, och om vi bara tar bort fokuset en smula från moralpaniken och istället på människorna i och runtomkring missbruk vars liv faktiskt slås i spillror på grund av det.
Och nej, det är inte det första blosset eller ett vinglas på fredagkvällen som åsamkar detta. Det är när det blir det motsatta. Att tillfällena man är helt psykiskt närvarande blir färre än när man inte är det och när verkligheten blir ohanterlig i jämförelse med den i bomull inbäddade rusvärlden.
Det mina vänner, är anledningen till att jag aldrig vågat testa vissa droger, jag är rädd för att mina youtube-dubbningar skulle blekna i jämförelse med det. Det vill jag inte, jag vill kunna gråta av garv åt "Sagan om Saftkalaset".
Det kan dröja många långa år innan man dör av en drog, om ens aldrig.
Har ni sett pundarna på plattan? De har säkert missbrukat intensivt i över 30 års tid, de står på benen och är ganska vitala. Det som till slut tar ner dem brukar snarare vara följdsjukdomar såsom hepatit eller HIV om de är sprutmissbrukare.
Men man kan väl på sätt och vis säga att de personerna de var innan missbruket är tämligen döda. Det är det våra ungdomar borde ha respekt för.
Vi kan inte lura dem med skrönor och skräckhistorier, de är för smarta. Vi måste ge dem en nyanserad bild av droger och dess inverkan.
Framförallt måste vi lära dem att få bort skav och jobbiga känslor själva, så att de aldrig någonsin behöver använda droger i det syftet.
Statist eller slav?
Nu måste jag sova. Men först vill jag dela med mig av min mindre positiva upplevelse som statist.
Att vara statist är en rätt häftig upplevelse, man får vara där, man får se hur en filminspelning går till.
Man gör det gratis, vilket i och för sig är förståeligt, eftersom man är oerfaren och bara kan skymtas i bakgrunden - men, det är ändå ens tid man lägger på att göra detta.
Idag blev jag uppriktigt förbannad. Inspelningen skulle var från 16:30-23:00, vilket innebar att man i princip inte kunde lämna lokalen för man skulle vara beredd på att filmandet när som helst kunde sätta igång.
Vilket det typ aldrig gjorde. 90% av tiden gick åt till att vänta. Och vänta. Och vänta.
Vid 21:00-tiden var man ganska hungrig. Inte så överraskande med tanke på att man då inte hade ätit på minst 4,5 timmar.
Det som bjöds på var kakor och vatten, vid baren stod det några tjejer och som såg ut att servera smörgåsar. Ett par hungriga statister, inklusive jag, gick fram och frågade om man fick ta en macka.
"Alltså neej, de är inte till er. Mackorna räcker inte".
Där gick min gräns. Jag bidar ca 7 timmar av min värdefulla tid, för att jobba gratis och jag får inte ens en sketen jävla ostmacka. Så oerhört snålt och slavlikt.
Jag har gjort mycket "volontärarbete" och uppdrag och det minsta brukar vara att man får något att äta.
Detta blev bara för mycket och helt ärligt så vände jag på klacken och gick. Jag ska ändå upp och jobba tidigt imorgon.
Om jag någonsin gör ett statistjobb igen ska jag vara noga med villkoren, för man ska fan inte bara gå runt och vara tacksam för att man får synas i bakgrunden i 30 sekunder. Statisterna utgör en viktig del i arbetet, för en klubb-scen utan människor i blir förmodligen inte så trovärdig.
Det minsta man kan förvänta sig i lön är att få bli behandlad som lite bättre än en slav.
Nåväl, jag är en nödvändig erfarenhet rikare, nu ska jag krypa ner så jag får mina fåtal timmar sömn.
Godnatt med er.
Glad!
Nu blev jag glad. Tack för supporten främlingar!